Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist.

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat.
Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin.
Ett löfte om väntan, framförallt.
Inga processer är roliga. Men en sorgeprocess är utan tvekan den värsta processen av alla processer sammantagna.
Det finns inget pris, inget att hämta i slutet.
Det slutar på samma sätt som det började.

Jag kan, tills vidare, inte gå vidare, utan vidare.

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva.

Ängeln.

Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin.

Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos.
Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du.

Jag saknar dig. Du fattas mig.

Två dagar har jag missat att skriva nu.
Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig.

Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord.

Jag saknar att du skrev "apelsho" istället för "apelsin" eftersom telefonen inte rättade sig på den punkten.
Jag saknar att du hoppade från ett ämne till ett annat utan att någonsin förlora någon röd tråd.
Jag saknar någon som håller i mina tankar. Någon som definierar mina känslor.
Nästan mest av allt saknar jag känslan av att hata dig och att inte kunna somna av oro, för att sedan vakna tio gånger per natt för att se så att du fortfarande levde.
Det fick mig att aldrig underskatta ditt värde.

Jag har gått omkring med en vidrig känsla hela dagen utan att förstå vad det har handlat om. Sedan slog det mig att jag är förbannad igen.
Jag är trött på dig. Så jävla trött är jag.
Helst av allt vill jag lämna dig åt ditt öde precis som du lämnade mig.
Så jag bad dig rakt ut i luften att ge mig ett tecken om att det är okej att be dig dra åt helvete och aldrig någonsin mer skänka dig en tanke.
Fem sekunder senare ringde det på dörren.
Jag är så jävla arg. Du ska inte tro att du slipper mig så lätt.

Sex veckor.
Samtidigt som det har gått en evighet har tiden gått snabbt.

Jag saknar dig fortfarande lika mycket. Mer.
Du finns alltid i mitt huvud.

Ganska ofta blir jag irriterad och svär åt dig. "Snacka om att fega ur", fräser jag.

När jag pratar med människor använder jag dina ord. Jag pratar som du gjorde och jag filosoferar som dig. Det har gjort mig mer ödmjuk. Jag har märkt att det, om det inte har gjort det lättare för andra att umgås med mig, har gjort det lättare för mig att stå ut med människor.
Du sa alltid att du försökte tänka att alla hade sina anledningar.
Men så var du ju också en ganska mycket bättre människa än mig.

Den musik som för ett tag sedan gjorde ont har till viss del blivit en länk mellan dig och mig. Det var den som förde dig och mig samman och det är den som ska hålla oss tillsammans.
Jag kan lyssna på den och ha kvar det vi hade när vi lyssnade på den.

Du. Snacka om att fega ur, va? Jag saknar dig.

Jag går ett par ärevarv runt i min lägenhet. Känner av stämningen. Jag vet att du är här. Jag känner att du gillar lägenheten. Det gör jag också. Det här gjorde vi bra.

Du har en egen hylla ovanpå mitt skivställ.

Självklart på mitt skivställ, var annars?

Jag vet inte riktigt. Jag lägger mig ner och lyssnar på anonym musik och hör dina meningar överallt.
Jag saknar dig nätter som denna.
Nätter då jag själv är för stor eller för liten för att ha någonstans att ta vägen. Jag kunde alltid försvinna i dig då.
Nu har jag inte riktigt den möjligheten och det förvirrar mig en aning. Jag har ingenstans att göra av mig själv och som människa är jag ganska förlorad.

Förlåt mig, vännen. Förlåt mig. Jag var aldrig det du behövde. Aldrig så länge du behövde.
Jag älskar dig så mycket att det gör ont men vi fick aldrig någon ordning på det.