Jag har ju skaffat mig ännu en blogg för att jag ska kunna klaga lite.
Nu tappade jag tråden lite, dock.

Det fungerar inte riktigt. Jag ska skriva ut mig. Jag vet inte riktigt varför.
Jag har haft en väldigt fin period senaste månaden där jag har ansträngt mig för att göra allting så fint som möjligt och för att hålla humörssvängningarna ganska stabila och så vidare.   
Det har gått väldigt bra men i samma stund som jag börjar bygga mitt liv kring människor går det snett. För människor orkar inte bära min värld och varje gång jag inser detta rämnar det och jag faller hårdare än någonsin och det gör så jävla ont.

Jag borde förmodligen höja dosen på medicinen, stänga av telefonen, sova lite mer och andas lite mer frisk luft.
Men det gör jag inte.
Jag låter sjukdomen äta sig in i mig tills det inte finns så mycket mer kvar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...