Någonstans i dimman av skeva substanser förstod jag att du faktiskt var död, men jag insåg det inte förrän euforin hade klivit åt sidan till förmån för en känsla jag inte kan beskriva.

Jag letade efter dig bakom varje gardin och i varje människa jag tidigare känt men speciellt i dem jag aldrig känt.

Att förstå att du, oavsett hur många varv runt jorden och mitt eget liv jag går och oavsett hur många människor jag vänder ut och in, aldrig kommer att komma tillbaka var en smärta starkare än någonting jag tidigare upplevt. 
Den kom från ett bottenlöst hål inuti mig, dit inga händer når. Inga händer förutom dina och du är död.

Någonstans långt borta hörde jag röster skrika efter mig och händer hålla mig fast, och övertygad fastän knappt medveten, visste jag ju att ju närmare smärtan jag kom desto närmare dig skulle jag vara.

Men.

Du är faktiskt borta. Du hade tid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...