När jag inser hur stort avståndet mellan oss är känns det som att mina inälvor fryser till is.
Jag försöker föreställa mig alla dessa år jag har framför mig och jag tänker på alla som säger att "man lär sig leva med det". Det gör man förmodligen, men sanningen är ju den att du kommer att vara lika borta oavsett hur mycket jag lär mig att leva med smärtan.
Och jag vill inte lära mig leva med smärta och utan dig. Det är fel.

Är det verkligen meningen att jag ska finnas ett helt liv själv?

Jag har alltid litat på dig. Men det kan inte ha varit det här som var din avsikt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...