Missförstå mig inte, älskade vännen, jag saknar dig mer än jag kan beskriva.
Men du vet själv att jag alltid var orolig. Alltid livrädd för att du skulle dö, alltid orolig för att du skulle försvinna.
Du frågade mig varför jag inte kunde vara trygg i den vetskapen och rädda mig själv. Det var självklart omöjligt. Jag var tvungen att finnas hos dig tills du själv valde att gå, det var så det skulle vara.
Nu är du borta och även om det gör ondare än någonting jag tidigare upplevt så finns det en känsla i mig jag inte riktigt kan beskriva.
Något sorts lugn.
Jag skäms en del för det. Det känns inte rätt. Efter såhär kort tid.
Samtidigt vet jag att din avsikt aldrig var att låsa fast mig. Du bad mig alltid leva. "Men ha helst inte för roligt, haha."

Det finns människor som saknar mig.
Jag saknar människor.

Jag undrar om det här är livet efter dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...