Jag lever i något sorts vakuum. Du är inte här men du är heller inte borta.

Jag har ingen att dela mina tankar med. Du lyssnade alltid på alla mina idéer och teorier och du tyckte att jag var charmig när jag trodde att jag kunde analysera hela världen utifrån sättet på vilket människor lär sig att memorera mobilnummer.

När jag ska fatta beslut tänker jag först efter hur du skulle ha gjort och så härmar jag det.
Ibland hamnar jag i situationer där jag inte kan föreställa mig hur du skulle ha handlat. Då blir jag handlingsförlamad.

Du är det vackraste och värdefullaste jag någonsin har fått ta del av och jag är tacksam för varje dag, men du är också onekligen det värsta som någonsin drabbat mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...