Idag har jag alltså varit övertygad om att du inte alls är död utan att det faktiskt är så att du numera lever under skyddad identitet och att du, av en eller ganska många jävligt bra anledningar, inte kan höra av dig till mig.
Detta är, hur sjukt det än låter, väldigt mycket jobbigare än att bara förstå att du är död.

Jag vill bara lära mig leva med det, som alla säger att man gör.
Det tar tid. Det tar flera år.
Men jag har inte tid. Jag har inte flera år, jag har knappt tio minuter.

Jag kan ju inte andas utan dig. Helvete. Jag vill ju inte.
När jag inser att du är borta känns min kropp som det vidrigaste jävla fängelse någon kan tänka sig, jag äcklas av min egen existens.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...