Jag läste någonstans att det inte är tiden som läker såren utan vad man gör med den. Tiden.
Och jag tänkte att jag inte hjälper mig själv genom att bara ligga i sängen och skriva deprimerande blogginlägg och hänga på självmordschattar.

Så jag gjorde upp ett schema för dagen. Detta schema innefattade inga avancerade grejer, det krävde bara att jag klev upp ur sängen och åt frukost, kollade på en hel film utan att gå mitt i, gick ut på en promenad medan det fortfarande är ljust ute och så vidare.
Jag har ätit frukost. Dock klockan 13 på eftermiddagen men det får ändå betraktas som någonting.
Jag tvingade mig igenom en hel film, ingen mindre än Yes Man, ganska meningslös och intetsägande.

När jag stod i begrepp att kliva i mina skor och gå utanför dörren rann all kraft ur mig och jag insåg att det enda rätta var att lägga mig i sängen med Put You To Sleep på högsta volym igen. För sanningen är ju att hur många promenader i dagsljus jag än går är du fortfarande lika borta. Det gör de här promenaderna jävligt meningslösa.
Jag är inte intresserad av några promenader eller filmer eller något liv överhuvudtaget så länge du inte är en del av det och det kommer du aldrig någonsin mer att bli.
Fan för dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...