Det gör ont att jag är den enda som minns dig. Jag vill påminna människor om dig. Jag vill berätta för dem hur ont det gör.
Jag vet att de är trötta på att höra, jag är ganska trött på att prata om det.
Samtidigt vill jag inget hellre. Alla ord jag inte får säga till dig måste jag säga om dig och för varje människa som inte svarar blir skillnaden mellan Nu och Då mer påtaglig och det sticker som tusen nålar i mig.

Jag önskar att du hade förklarat hur jag ska göra.
Jag vet inte vad som ska bota den här rastlösheten i mig eller fylla den här tomheten. Jag vet ju att det inte finns någonting som dig. Ändå letar jag efter dig i varje människa. Jag blir besviken varje gång de avviker från dina linjer. Jag vill läxa upp dem.

Går det över?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...