Jag läser texter av människor har skrivit om döden och jag tycker att de har missförstått det. Jag blir irriterad på dem. Jag skulle vilja få dem att förstå att det inte fungerar på det där sättet; man lär sig inte att leva med det, smärtan blir inte mer hanterbar efter ett tag.

Men vad vet jag om människors sorg? Jag vet ingenting om er sorg.

Jag vet knappt någonting om min egen, förutom att den gör mig till en sämre människa.
Den får mig att tro att jag har rätt att ha mer ont än någon annan, att jag får vända alla taggar utåt bara för att jag har alla taggar inåt.

Tro inte att jag inte är medveten om att jag är jobbig och påfrestande och gnällig, haha.
Jag ser det bara som min förbannade rätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...