Jag har aldrig varit utan dig såhär lång tid förut.
Om jag inte räknar de nitton år av mitt liv jag gick omkring utan att veta att du existerade. De räknar jag inte, det var tiden innan dig, tiden som ledde fram till dig. Tiden för att ta mig till dig.

Jag vet inte riktigt när paniken gick över. Den akuta paniken över att du är borta.
Jag kan fortfarande känna den ibland men inte lika påtagligt och inte lika länge. Förut fanns den i mig hela tiden och ströp mig.
Paniken har övergått i stilla desperation. Det finns någonting som saknas, ett hål som måste fyllas, ett problem som måste lösas och du är den enda som kan göra det och den enda som inte kan göra det.

Det är vår jargong jag saknar.

Hur vårat språk förändrades. I början handlade det om att vi ville imponera på varandra genom att att använda så svåra ord och invecklade meningsuppbyggnader som möjligt, formulera oss så vackert vi kunde.
Det var språket jag fastnade för först.
Senare skulle vi tappa språket och få panik när vi insåg att känslan fortfarande satt kvar.
Jag försökte pressa ur mig vackra meningar för att distrahera dig och du gjorde likadant, men det betydde ingenting längre.
Vi började då plocka isär språket, analysera det, syna det i sömmarna för att hitta kryphål och genvägar.

Språket och musiken. Musiken, ja. Den du visade mig och den jag aldrig blev av med.
Du sitter i varje hörn av mitt huvud och spelar melodier. Jag hittar dig på de mest märkliga ställen.

Nu kan du inte tala till mig. Eller spela för mig.
Jag har kvar språket och musiken, men inte dig. Vad är då språket och musiken värd?

Ilskan har nästan helt övergått i någonting annat. Något jag inte kan beskriva.
Det var skönare att vara arg även om det här stadiet inte kräver lika mycket energi.
När jag var arg kände jag att det rörde sig inom mig, jag visste att det hände saker.

Den här fasen, däremot, är jag rädd för det känns som att jag kommer att stanna här länge.

"Du är något sorts negativt adjektiv i alla fall."

Det känns som att jag tappar mina tankar. Du var den som höll reda på dem.
Jag har ingen som håller reda på någonting nu.

Jag älskade dig så mycket.
Vart tar känslorna vägen när du dör?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...