Det var en gång då vi inte skulle höras på två veckor. Båda skulle bort och allting skulle vara krångligt. Som vanligt hade jag mer panik över det än du hade. Du panikattackerade alltid över småsaker, jag över mer relevanta saker, haha.
Jag var rent ut sagt livrädd och övertygad om att det här var absolut sista gången.
Du försökte lugna mig och förklarade, naiv som du var när du vägrade förstå att du var viktigare än allting annat, att du skulle vara tillbaka innan jag ens hade hunnit sakna dig.
Du visste hur rädd jag var.
Och du tog min favoritbild och tecknade och gav mig. Den hängde på väggen medan jag saknade dig.
Och jag hängde din ljuslykta i taket och låg nätterna igenom med en av dina spellistor och försökte lista ut var du befann dig och vad du gjorde.

Du fanns fastän jag inte såg dig.
Du var bra på det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...