Vi var ofta uppe hela nätterna i början. Jag var alltid rädd på den tiden. Jag kunde inte sova förrän jag var helt säker på att du hade somnat. Jag ville inte vara med om att vakna och få veta att du var död och att jag hade gått ifrån dig för att sova.
Så jag var vaken så länge du var vaken. Det gjorde aldrig någonting. Jag älskade de vakna nätterna.
Att vara vaken när solen gick upp brukade alltid ge mig ångest men att möta morgonen med sömnlösa ögon tillsammans med dig gjorde mig trygg.

Du vaknade före mig. Du lät det bli en vana att väcka mig med ganska fina sms. Jag brukade låtsas sova onödigt länge för att sms:en skulle fortsätta komma och du visste men fortsatte ändå.

Vi slutade aldrig prata. Vi hade konversationer som pågick dygnet runt. Det var så det fungerade. Om vi gjorde uppehåll på en timme var det alltid någon av oss som blev galen, oftast jag. Jag behövde dig mer än vad du behövde mig, även fast du bedyrade motsatsen.
Jag hatade när du skulle duscha, du duschade så länge.

Ungefär två gånger i månaden hände det att du ville avbryta allt. Du panikattackerade sönder dig själv och mig och sa att allting var omöjligt och att du var tvungen att vara ensam. Jag blev alltid så arg.
Sedan försvann du i någon dag och någon natt. Det gjorde mig alltid lamslagen. Paralyserad av skräck. Jag tog mig aldrig upp ur sängen de dagarna. Jag lyssnade bara på din musik och skickade sms till din avstängda telefon och skrev till din blockerade mail.
Du kom alltid tillbaka. Du ångrade dig alltid, men jag trodde varje gång att det var sista gången. Att jag aldrig mer skulle få se dig. Jag grät alltid när du kom tillbaka. Aldrig när du var borta.

Ditt utseende gjorde mig osäker. Du var det vackraste jag någonsin hade sett.
Du fick mig ofta att rodna och det gjorde mig sjukt irriterad, jag rodnar aldrig, jag är ingen jävla tjej.

Du förstod inte att du var värdefull. Du hade ingen aning. Jag försökte förklara men du hörde inte.
Jag ville få dig att förstå.
Jag hade hört dig spela piano. Jag såg hur du tecknade. Jag hade läst det du skrivit. Du var fantastisk på allt. Helt otrolig.
Men jag ville få dig att förstå att du inte var bra för det du Gjorde, utan för Den Du Var.
Men du lyssnade aldrig. Du sa att du visste din plats.
Jag lovade mig själv och dig att laga dig.

Det stod klart tidigt att vi hörde ihop. Det var självklart. Jag hade aldrig någonsin tidigare stött på någon som dig, du slog undan benen för mig. Det var dig jag väntat på hela mitt liv.

Första gången vi sa att vi skulle gifta oss var det blodigt allvar men också panikartat skoj.
Du var så rädd för mig att du ville dö. Du ville ha mig så nära att gränserna suddades ut, men samtidigt så långt borta att du kunde glömma att jag någonsin existerat.
Jag älskade dig så mycket att jag skulle ha gjort vad som helst för din lycka.

Andra gången vi sa att vi skulle gifta oss menade vi det.
Det finns ett datum.
Jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra den dagen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...