Jag lovade dig alltid att dö om du dog. Du trodde mig aldrig, det gjorde jag. Du kände mig bättre än mig.
Nu har det gått 29 dagar sedan du dog och jag lever fortfarande. Jag undrar lite varför. Den största existentiella frågan av dem alla. Varför lever jag när du är död?
Den enda förklaringen jag kan hitta är att jag faktiskt vill leva. Bara det är ett svek.
"Dumma dig inte. Du kan aldrig svika mig genom att vilja leva."

Jag antar att gränsen mellan dig och mig är väldigt tydlig här och nu, även fast jag gärna suddar ut dem. Hur mycket jag än gör oss till samma människa i huvudet så finns tydliga skillnader där.
Den största av dem är att jag lever och du är död.

 

M

27 februari 2010 17:41

Gör någonting åt problemet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...