Jag är inte dummare än att jag förstår att det inte ens har börjat än.
Jag kommer att komma till någon sorts insikt och det skrämmer livet ur mig för det kommer göra mer ont än någonting jag tidigare känt.

Jag skulle vilja skjuta upp processen, förhindra den här berömda insikten och allt annat trams som kommer efter det, i form förnekelse, ilska, skuld och så vidare.

Jag kan stanna i det här stadiet. Chock, ska det väl kallas. Det är ett förhållandevis behagligt stadie.

Jag undrar om det är meningen att jag ska leva ett helt liv utan dig.

Jag vågar bara lyssna på festmusik. De andra spellistorna lämnar jag orörda.
Du finns i dem.

Jag är kär i ett lik.

Just get it out, get it out, get it out.
Get your fucking voice out of my head.

I never wanted this. I never wanted any of this.

Jag känner mig som fjorton år när folk skäller på mig för att jag inte städar.
Detta är ditt fel.
Om du inte hade försvunnit hade jag städat.

Det här kan ha varit en av de märkligaste nätterna på länge.

Någonstans runt 03-04 fann jag mig själv liggandes halvt i sängen, halvt på golvet. Jag tog några sekunder för att orientera mig i tid och rum, och kom fram till att jag fortfarande lyssnade på samma låt som jag gjorde innan jag slockande.

Jag kunde också utröna att jag i någon gång i svimningsprocessen, för det var en solklar svimning, hade vält ut ett vattenglas av IKEA-modell, genomskinlig, innehållande vatten av typ naturligt; mineral.
Jag hade fallit någonstans öster om sängen, mot elementet, och det hela hade nog kunnat sluta ganska illa. Det var tråkigt att det inte gjorde det.

Resten av natten gick ut på att vakna och somna och vakna och somna, och däremellan drömma att jag utsatte barn för konstiga saker. Stämningen var ganska obehaglig.

Slutsatsen jag drar av detta är att jag håller på att kasta in handduken och ingen är mer nöjd över detta än jag. Jag känner mig oerhört glad över att få tacka för mig.
Jag är ju tyvärr inte dummare än att jag förstår att jag inte kommer att dö för att jag svimmade lite. Men en kan ju kanske få drömma.

Batteriet på telefonen verkade ha hållt hela natten. Det finns ingenting fint i det för det betyder att ingenting har hänt på linjen mellan din telefon och min.
Har du planerat att låta det fortsätta så? För jag skulle uppskatta att få reda på det nu, så att jag vet om jag ska sluta hoppas eller inte. Det här känns onödigt påfrestande.
Nu kliar mina sockar. Tack för mig.

Det har varit en lång dag. Kanske en av de längsta hittills och ett tag trodde jag att den aldrig skulle ta slut.
Det gjorde den.
Du är fortfarande borta.