Någonstans känns det som att jag är tvungen att skriva något sorts slutgiltigt nu. Någonting som betyder extra mycket. Det kan jag inte.
Jag är inte redo att släppa dig. Jag är heller inte intresserad av det.
Vi har många långa ångestnätter framför oss och ganska många minnen att gå igenom innan vi är klara. Jag ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning.

Jag undrar om du är lycklig nu. Om du är lugn. Jag hoppas det.
Jag hoppas att du fick allt du ville ha och blev av med allt du ville bli av med.

Jag vill att du ska veta att du var det vackraste jag någonsin sett, du slog undan benen på mig och jag var försvarslös på alla plan.
Du innehöll allt.

Jag ska alltid älska varenda millimeter av din gestalt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...