Du älskade min fejkade cyniska attityd, just för att den var spelad och cynisk.
Men du ville aldrig att jag skulle bli svart.

Folk har metaforer för det här med sorg. Från början är det en vild fors som med tiden blir lugnare och lugnare.
Eller en vass sten som med tiden blir lenare och lenare.
Sådana där tramsigheter.
Det här är smärta. Det går inte att jämföra med stenar eller vatten. Sluta upp med sådant, genast. Jag hatar det.
Så länge ingen kan förklara för mig att det kommer att gå över så är jag inte intresserad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...