Sex veckor.
Samtidigt som det har gått en evighet har tiden gått snabbt.

Jag saknar dig fortfarande lika mycket. Mer.
Du finns alltid i mitt huvud.

Ganska ofta blir jag irriterad och svär åt dig. "Snacka om att fega ur", fräser jag.

När jag pratar med människor använder jag dina ord. Jag pratar som du gjorde och jag filosoferar som dig. Det har gjort mig mer ödmjuk. Jag har märkt att det, om det inte har gjort det lättare för andra att umgås med mig, har gjort det lättare för mig att stå ut med människor.
Du sa alltid att du försökte tänka att alla hade sina anledningar.
Men så var du ju också en ganska mycket bättre människa än mig.

Den musik som för ett tag sedan gjorde ont har till viss del blivit en länk mellan dig och mig. Det var den som förde dig och mig samman och det är den som ska hålla oss tillsammans.
Jag kan lyssna på den och ha kvar det vi hade när vi lyssnade på den.

Du. Snacka om att fega ur, va? Jag saknar dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag skyller på dig när jag river ner grejer. Jag rynkar på ögonbrynen och muttrar ditt namn. Haha. Det verkar ganska orättvist. ...

Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat. Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin. Ett löfte om...

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva. ...

Ängeln. Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin. Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos. Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du. Jag saknar dig. Du fattas mig. ...

Två dagar har jag missat att skriva nu. Det stör mig inte egentligen, jag undrar bara vad det betyder. Troligtvis att jag är stressad, säkerligen ingenting som skulle ha bekräftat någonting för dig. Du tyckte att "bekräfta" var ett fult ord. Jag ...