"Jag ÄR inte som de, jag behöver inte ens röra dig. Jag skiter i det, fatta. Äh. Bla bla bla. Hjälp. Nu blir det fel. Jag vill bara... Haha. Nej. Ja. Jag tänker bara på dig dygnet runt och får jävla andnöd men det betyder inte att jag är en idiot, det betyder att jag helt enkelt älskar dig på alla plan möjliga och vill lägga ett försiktigt jävla finger mot din hud och känna din värme och veta att du verkligen finns. Helvete, jag älskar dig."

"Kom hit. Nu. Var här. Fast nej. Haha. Jo. NEJ. Idiot. Jag dör. Jag måste ha dig. Nej? Stick. Kom. Försvinn. Var här. Jag älskar dig. Jag hatar dig. Du är vacker. Du är... Försvinn."

Trettiosex dagar. Vad tycker du om det, Ängeln?
Så lång tid har det aldrig gått. Det känns lite överdrivet, det var typiskt dig. Det brukade vara jag som var den dramatiska av oss men nu har du tagit i lite i överkant.

Du vackra.
Idag är A:s ettårskalas. Din mamma ringde.
Din begravning var på A:s ettårsdag.

Du visste att hon var den individ på jorden som kunde tävla med dig.
Du fanns där när hon fick sin första tand, när hon sa mitt namn, när hon badade första gången och så vidare.
Du uppskattade det säkerligen inte lika mycket som jag men du spelade din roll väl eftersom du visste hur mycket det betydde för mig.
Jag var så arg för att du hade mage att lämna mig utan att ens ha hunnit träffa A.
Nu kommer du till mig på dessa speciella dagar för att visa att du fortfarande finns med mig. Och A.
"Let not my dark clouds spoil your dawn" hade du sagt.

Jag kastar sten mot solen för jag hatar den.
Jag sätter knivar i fotografier.
Jag går på samma gator tills de vänder, den här stunden är resten av mitt liv.

Och jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans.

Jag kan se mitt namn i tidningsbokstäver men jag kan inte tro att jag fortfarande lever.

Jag drömde om dig och din mamma inatt. Jag minns inte vad det handlade om men jag minns att jag var lycklig.

Du bad mig att leva med dig.
Jag skulle ha stannat för alltid om du hade gett mig chansen. Jag stannade så länge du tillät mig. Jag stannar fortfarande.


Allting påminner om dig. Jag byggde ju allt kring dig så det ligger spår överallt. Och om det inte gör det ser jag genast till att skapa något som påminner om dig. "Du skulle inte ha tyckt om det här", "den här låten hade du gillat", "den personen är ingenting som dig", "det här skulle jag ha berättat för dig".
Allt som inte påminner om dig påminner om dig för att det inte påminner om dig.

So long ago, I don't remember when,
that's when they say I lost my only friend.
Well, they said she died easy of a broken heart disease,
as I listened through the cemetery trees.

The Wallflowers – One Headlight

I början på januari läste jag Kärlek är ett blandband: livet låt för låt av Rob Sheffield.

Boken om Rob och hans fru, om deras liv tillsammans, om musiken de älskade och musiken de inte älskade, om hur de stod ut med att älska varandra och hur han närmade sig musiken efter att hon dött.

Jag förklarade för dig att det här var den bästa boken som någonsin skrivits, jag plågade dig med citat och jag försökte få dig att lova att läsa den.
Du sa att ja, det skulle du visst göra.

Du ville veta hur den slutade. Om han hittade en ny.
Det gjorde han. Jag förklarade att det var ett löjligt substitut, att det inte fungerar så. Man kan inte ersätta någon med någonting annat och bli hel.
Men det kunde man, tyckte du.
Slutet på den boken bekfräftade någonting för dig. Mig gjorde det arg.

Du läste aldrig boken.

Det verkar som att det aldrig tänker gå över.
Det känns som att det har gått en evighet. Det har det också.

Vad tänkte du på? Tänkte du på mig?

Jag blir så rädd när jag tänker på en hel livstid utan dig. Det gör så ont. Det gör så jävla ont.
Mamma säger att vi kommer att träffas igen. Det är det jag lever för.
Jag har dock inga klara bevis för detta och kan inte sova lugnt förrän jag vet att det stämmer. Det betyder att jag kommer att sova dåligt i ungefär femtio år till om det vill sig illa.

Du. Var det verkligen såhär du hade tänkt dig det?

Det brukade du fråga.
Och jag frågar dig. Var det verkligen det?

Jag älskar dig mer än jag kan uttrycka men i just den här frågan tvivlar jag lite på ditt omdöme.

Jag har över åtta tusen mottagna meddelanden på två månader. Lika många skickade.

När du dog reducerades siffran till ungefär trettio stycken i veckan. Nästan alla till min syster om dig.
Alla andra är rädda. Jag klandrar dem inte. Jag är gift just nu. Jag är en dödlig sjukdom.

Om du undrar, vilket jag vet att du skulle ha låtsas att du gjort, är mitt tak brunt, med ganska många sprickor.
Vi brukade gilla att på olika håll ligga i mörka rum och stirra upp i tak.