Du lämnade mig ensam.
Och självklart blev jag rädd.  

Ibland lättar det och allting bli ganska enkelt. Jag tror på att du kommer tillbaka.
Men så slår det mig att du är borta och jag inser att jag inte kan prata med dig och det känns så äckligt.
Det är fel, det här.

Det känns inte rättvist.
Det är någonting som fattas. Jag står handfallen.

Hmm. Nja.

Jag känner mig malplacerad när jag inte vet om du finns eller inte.
Jag hör inte hemma någonstans utan dig. Ingenting är rätt.

Du fattas mig. Jag tillhör dig. Jag vill inte utan dig.

Det värsta av allt är att jag vet att det kommer att göra så jävla ont att vakna imorgon.

Jag är ganska rädd.

Ja, nej, jag har ju som bekant byggt någonting som inte håller när du försvinner vilket resulterar i att jag blir paralyserad av skräck inför att existera utan att du finns.

Det gör mig arg också. Egentligen, va? För hur fan vågar du egentligen.
Det är helt jävla absurt att du går ifrån mig.

Vad är det meningen att jag ska pyssla med?
Jag kan inte sysselsätta mig med någonting för allting är förjävla meningslöst och har tappat värde.

Du har tog allting ifrån mig när du gick och för det kommer jag aldrig att förlåta dig.
Aldrig någonsin.