Jag vet att det bara kommer att bli värre.
Saknaden kommer att bli större i takt med att timmarna går och du glider längre och längre bort.

Jag tappar takten.

Det känns så kallt.
Som att jag glömt någonting viktigt.

Jag kan inte sluta vänta på dig. Jag hoppas hela tiden, jag vet att jag kanske borde sluta. Jag vet inte hur. Jag kommer förmodligen aldrig sluta.

Jag är så isande rädd för att du ska vara död. Att du inte ska finnas mer.

Jag vill att du ska andas.
Jag hoppas att du ligger i ett mörkt rum någonstans och sover.
Att du har valt att försvinna för att du helt enkelt måste.
Du får inte tystna.

Jag flyr genom en nedsläckt korridor.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera paniken ibland.
När jag vaknade imorse så trodde jag ändå att du skulle vara tillbaka innan dagen var slut.
Nu är dagen slut. Du är fortfarande borta. Ekvationen är enkel. Det fungerar inte.
Jag är inte hel.