Du såg mer än min fåfängsgitarr.

Du tyckte om The Doors. Du brukade fråga om jag kunde stirra Jim Morrison i ögonen och lova att inte skada dig.

Du funderade på om du skulle lägga till Death Cab for Cutie - Marching Bands of Manhattan i din spellista. Du kom fram till att du inte ville ha den där.
Det hände att du lyssnade på Imogen Heap - Have You Got It In You.

Du tyckte om Mew - Eight Flew Over, One was Destroyed.

Jag gjorde The Cure - The Kiss till en av våra låtar. Den förklarade förbannelsen mellan dig och mig så bra.

To Wish Impossible Things av samma band var låten du lyssnade på när allting kändes dig övermäktigt. Du ville ha så mycket men allting jobbade emot dig.

The Cure - The Figurehead gjorde dig galen. Någon skickade den till dig och sa att den påminde om dig. Den låten kom åt dig.
The Residents - Constantinople var en annan låt som skrämde livet ur dig. När du var yngre. Du lyssnade på den senare och upptäckte att den inte var så farlig.

Du strölyssnade på Milow - Ayo Technology och sa att den påminde dig om mig, minus alla idiotiska inslag. Du satt i en taxi en gång när den kom på radion. Du satt längst fram, jag sa att det var den sämsta platsen, du påstod att det var den bästa.
Du lyssnade på Blink-182's I Miss You ibland.
As Cities Burn - The Widow var din låt. Du brukade citera. "What a world you love".
Du tog också "locked inside this cage again" ur Infected Mushrooms Artillery, för att förklara att det var precis det du var. 

Det fanns många låtar som bara passerade i din spellista men som du egentligen aldrig gjorde någon stor grej av. K's Choice - Not An Addict, NIN - Hurt och Adept - At Least Give Me Back My Dreams You Negligent Whore, bl.a
Den sistnämnda använde du för att få mig att förstå att jag skulle backa.

Du var trött på Aerosmiths Dream On.

Du ville aldrig erkänna att du den första veckan du skaffade Spotify lyssnade på Lady Gagas album.
Jag tvingade dig att tycka om Bad Romance. När du sedan ville försvinna var Bad Romance den enda de spelade överallt och jag var glad att universum jobbade för att se till att du inte skulle slippa mig.

Du gillade Tori Amos version av Smells Like Teen Spirit bäst, trots att alla sa att hon förstörde den. Du tänkte gilla den ändå. Det gjorde du rätt i.

Du lyssnade på Antony & The Johnsons. Särskilt när du sov och när du åkte tåg, och speciellt For Today I Am a Boy, Epilepsy Is Dancing och Hope There's Someone.

På slutet kunde du irritera dig på Antonys vibrato.

När du sov lyssnade du också på Doloreans Spoil Your Dawn och Put You To Sleep. Du brukade citera "let not my dark clouds spoil your dawn". The Dandy Warhols - Sleep, Ox - Deportee och Current 93 - All The Pretty Little Horsies fanns också där när du sov.

Du tyckte om The Kooks - Naive och Everlast - Black Jesus.
Varje gång du bestämde dig för att försvinna citerade du Bullet for My Valentine - All These Things I Hate (Revolve Around Me); "Once more I'll say goodbye to you".

För att motivera dig själv att hålla dig borta brukade du lyssna på Sunrise Avenue - Fairytale Gone Bad (Acoustic Version).

Om det fanns en ackustisk version av en låt valde du alltid den.

Tracy Chapman - For My Lover var en av nio låtar i din spellista framförd av kvinnor. Vi konstaterade detta en dag då vi försökte komma fram till varför män alltid skriver bättre musik än kvinnor.
Dilbas I'm Sorry var en annan av de nio. Jag hade Evergreys version.
Infected Mushroom - Blink fanns också med. Den låten var speciell för dig. Jag tog den aldrig till mig, den var din.

Jag tog heller aldrig till mig Funkadelic - Maggot Brain. En av dina absoluta favoritlåtar. Jag har tagit den av dig nu, dock. Jag förstår varför du gillade den så mycket.

Du var besatt av You Me At Six - Kiss And Tell (Acoustic Version).
Du berättade ofta hur bra jag var genom att citera den.  "You're at you're best when I'm making babysteps."

Du vaknade upp på ett främmande ställe en lördag och på vägen hem försökte du utröna var du befann dig. Då förkunnade du också att "you make the rules up as you go, so I've gotta make some of my own".

Saving Able - Addicted (Acoustic).  

Det var din och täckets låt, förklarade du en natt då lila skrek högst. Den låten följde dig ganska länge.

Bright Eyes - Haligh, Haligh, A Lie, Haligh var din och min låt. Du visade mig den och sedan var jag fast och då var den vår.
Du sa sedan att jag hade förstört den för dig. Att den alltid hade handlat om vad någon gjort mot dig, men att den numera handlade om vad du gjort mot mig.
Jag hade samma uppfattning.

"But there was once you, you said you hate my suffering and you understood and you'd take care of me. You'd always be there. Well, where are you now?"

Five Finger Death Punch - The Bleeding. Detta var också vår låt. Våra låtar var egentligen aldrig lyckliga och fina, de handlade om svek och smärta och sorg.
The Bleeding gestaltade vår relation perfekt. Den innehåller rader som "you're the darkest burning star, you're my perfect disease" och "as wicked as you are, you're beautiful to me".
Vi synade videon i sömmarna efter ett tag och insåg att den handlade om att killen i förhållandet blir slagen av tjejen. Du gillade det väldigt mycket, det bekräftade det du redan visste, du var tvungen att försvinna ifrån mig innan jag skadade dig.
Jag gillade det inte, jag tyckte att du lamade dig för mycket.

Emil Jensens Ond Igen var en låt du använde för att förklara att du helt enkelt var ond igen. När paranoian och ångesten tog över ville du skjuta ifrån dig hela världen. Ond Igen visste vad det handlade om.
Emils Så Får Du Mig Ändå är den enda låt jag fortfarande inte kan lyssna på. Du finns i varje hörn av den låten. Den uttrycker allt du ville uttrycka. Du höll så hårt i din integritet eftersom det var det enda du hade, samtidigt som du inget hellre ville än att kunna släppa efter. Du ville men du tordes inte.

Du anklagade mig ofta för att förstöra dina låtar. Ingen blev gladare än jag över det.
Man vet att man är älskad när man finns i någons musik.

Jag lovade dig alltid att dö om du dog. Du trodde mig aldrig, det gjorde jag. Du kände mig bättre än mig.
Nu har det gått 29 dagar sedan du dog och jag lever fortfarande. Jag undrar lite varför. Den största existentiella frågan av dem alla. Varför lever jag när du är död?
Den enda förklaringen jag kan hitta är att jag faktiskt vill leva. Bara det är ett svek.
"Dumma dig inte. Du kan aldrig svika mig genom att vilja leva."

Jag antar att gränsen mellan dig och mig är väldigt tydlig här och nu, även fast jag gärna suddar ut dem. Hur mycket jag än gör oss till samma människa i huvudet så finns tydliga skillnader där.
Den största av dem är att jag lever och du är död.

För du har fyratusen sorger i din himmelsblåa blick.
Och en doft av bortglömd längtan i ditt hår.
Dina axlar tyngs av saknad över allt du aldrig fick.
Och vreden över allt du aldrig får.
Och dina bleka läppar darrar över allt du aldrig sa.
Och dina händer över allt du aldrig gjort.
Och av en känsla att du blivit att allt du aldrig skulle vara.
Och av att hela livet gått för fort.
Och du har färgat dina kläder i förbittrad ensamhet,
som ifall inget gick att göra nånting åt.
Och du gömmer dig för världen som en vacker hemlighet,
men dränker din skönhet i gråt.

Jag undrar fortfarande varför jag är tvungen att sakna dig. Om jag kan skapa en nästan exakt kopia av dig i mitt huvud så borde jag inte behöva vara tvungen att sakna dig? Då borde jag kunna ha dig hela tiden. Nu kan jag inte det. Nu förlorar jag dig.

Men en halva kan inte kompensera för en andra halva.
Det är originalet jag vill ha, inte kopian.
En 50 är fortfarande en 50 utan den andra 50. En 50 är värdelös utan den andra 50.
Jag är halv utan dig. Jag är värdelös utan dig. Det går inte att komma ifrån.
Jag kan inte kompensera för dig.
Jag kan inte kompensera för din närhet.
Jag kan inte göra någonting rätt när du inte finns hos mig. Jag måste göra allting tvärtom.

Allting blev fel när du försvann.

Jag har letat efter dig överallt. I varje människa. Du finns inte.
Du var perfektion för mig. Du fyllde varje spricka i min mur.
Jag kommer aldrig att hitta dig någonstans. Ingen kommer i närheten av dig.

När du inte kunde använda ord använde du musik för att kommunicera. Om inte din egen musik så andras. Du använde låttitlar för att skicka subtila meddelanden, och låtcitat för att förklara vad du menade.
Jag var alltid rädd för att fatta fel så jag missförstod med flit. "Nu spelar du dum för att tvinga mig att säga det rakt ut."
Det gjorde jag också. Det gick aldrig igenom.

Haha. Du genomskådade mig alltid. Förstod alla mina drag och nycker. Det gick aldrig att lura dig.