Jag visste det ganska tidigt. Att vi hörde ihop.
Du stal mig, det var ganska oförskämt, jag var chanslös.
Efter det stod jag handfallen, försvarslös, inför dig. Jag älskade dig så mycket.

Du gjorde mig hel.

Du sa det. Att det inte fanns någon plats för dig här. Du hörde inte hemma här.
Och så var det ju. Världen förtjänade inte dig. Ingen förtjänade dig.

Det gör ont.

Jag står inte ut med tanken på att du är kall och stel. Det är så omänskligt.
Jag vill ha dig varm och levande.

När telefonen låter bränner det till i magen och i någon hundradels sekund tror jag att det är du, jag antar att jag gör det av gammal vana.

Jag kollar ibland om ditt nummer fungerar. Det gör det inte.

Du var det finaste jag hade. Du var det finaste. Jag hade det finaste.

Jag saknar dig.

You reached for the secret too soon, you cried for the moon.
Shine on you crazy diamond.