Två veckor. Två evigheter.

One may think we're alright, but we need pills to sleep at night.
We need lies to make it through the day, we're not okay.

Det är slöseri med tid, det här. Dödtid. Jag vet inte vad jag gör här. Meningslöst.

Jag kan inte nå dig. Det gör så jävla ont.
Tystnaden dånar i mitt huvud och för varje dag som går blir jag mer och mer panikslagen trots att jag i samma takt på något sätt verkar förlika mig vid tanken på att existera utan dig.
Du glider längre och längre bort.

Jag vill klippa upp mina ådror och skära ut mina ögon.

Du tog med dig en del av mig när du gick och för det kommer jag aldrig att förlåta dig.

Jag vet inte vem du är. Jag vet inte vart du är eller vad du gör. Jag vet inte vad du tänker.
Det gör mig galen. Jag vill veta allt. Jag vill höra allt.
Jag väntar ju. Jag sitter här som en jävla idiot och väntar på att du ska komma och berätta hur saker och ting ligger till men du kommer aldrig för du verkar inte FATTA att jag fortfarande är jag och att jag fortfarande behöver dig, hur mycket du än ville bort.
Du berättade inte ens vart du skulle.

Jag har dig i huvudet hela tiden, jag hör dig. Jag undrar hur det kan vara möjligt att sakna någon såhär mycket.

Jag blir rädd när jag inser att jag är ensam.

Jag förstod inte din smärta. Jag visste att den fanns där men jag förstod inte hur ont den gjorde.
Jag lovade att läka dig. Jag kunde inte. Förlåt mig.

Jag undrar hur länge det tänker göra ont. Förmodligen kommer det aldrig försvinna.
Det är klart att det inte kommer försvinna. Du kommer alltid att vara borta och så länge du är borta kommer det att göra ont.

Det är klart att någonting så vackert måste dö. Ingen förtjänade dig. Det visste jag.

Du gillade inte att man inte kunde böja ordet "måste".