Jag är väldigt, väldigt arg nu.
Jag förstår ju att du inte alls är död, utan att du bara gömmer dig.
När du kommer fram kommer jag tortera ihjäl dig.

Jag har levt sjutton dagar efter mitt bäst-före-datum.

Jag lever i något sorts vakuum. Du är inte här men du är heller inte borta.

Jag har ingen att dela mina tankar med. Du lyssnade alltid på alla mina idéer och teorier och du tyckte att jag var charmig när jag trodde att jag kunde analysera hela världen utifrån sättet på vilket människor lär sig att memorera mobilnummer.

När jag ska fatta beslut tänker jag först efter hur du skulle ha gjort och så härmar jag det.
Ibland hamnar jag i situationer där jag inte kan föreställa mig hur du skulle ha handlat. Då blir jag handlingsförlamad.

Du är det vackraste och värdefullaste jag någonsin har fått ta del av och jag är tacksam för varje dag, men du är också onekligen det värsta som någonsin drabbat mig.

Jag kollar på filmer om människor som dör och så gråter jag.
Ibland blir jag jävligt förbannad på dig också. Jag undrar om du känner det. Ibland blev du rädd när jag var arg. Oftast skrattade du bara. Ganska provocerande.
Men jag är rasande nu. Jag förstår inte hur du kunde lämna mig.

Jag har någonstans bestämt mig för att du inte är död också. Jag inbillar mig att du har skyddad identitet.
Vilket, om möjligt, gör mig ännu mer förbannad.