Nu förstår jag vad det här är. En förruttnelseprocess.

Det kan inte ha varit såhär du ville att det skulle vara. Du kan inte ha velat mig så illa.
Jag förstår inte hur du tänkte. Tänkte du ens? Tänkte du på mig? Tänkte du på att jag inte skulle kunna fungera utan dig? Hur kunde du bara strunta i det?

Idag har jag alltså varit övertygad om att du inte alls är död utan att det faktiskt är så att du numera lever under skyddad identitet och att du, av en eller ganska många jävligt bra anledningar, inte kan höra av dig till mig.
Detta är, hur sjukt det än låter, väldigt mycket jobbigare än att bara förstå att du är död.

Jag vill bara lära mig leva med det, som alla säger att man gör.
Det tar tid. Det tar flera år.
Men jag har inte tid. Jag har inte flera år, jag har knappt tio minuter.

Jag kan ju inte andas utan dig. Helvete. Jag vill ju inte.
När jag inser att du är borta känns min kropp som det vidrigaste jävla fängelse någon kan tänka sig, jag äcklas av min egen existens.