Jag läste någonstans att det inte är tiden som läker såren utan vad man gör med den. Tiden.
Och jag tänkte att jag inte hjälper mig själv genom att bara ligga i sängen och skriva deprimerande blogginlägg och hänga på självmordschattar.

Så jag gjorde upp ett schema för dagen. Detta schema innefattade inga avancerade grejer, det krävde bara att jag klev upp ur sängen och åt frukost, kollade på en hel film utan att gå mitt i, gick ut på en promenad medan det fortfarande är ljust ute och så vidare.
Jag har ätit frukost. Dock klockan 13 på eftermiddagen men det får ändå betraktas som någonting.
Jag tvingade mig igenom en hel film, ingen mindre än Yes Man, ganska meningslös och intetsägande.

När jag stod i begrepp att kliva i mina skor och gå utanför dörren rann all kraft ur mig och jag insåg att det enda rätta var att lägga mig i sängen med Put You To Sleep på högsta volym igen. För sanningen är ju att hur många promenader i dagsljus jag än går är du fortfarande lika borta. Det gör de här promenaderna jävligt meningslösa.
Jag är inte intresserad av några promenader eller filmer eller något liv överhuvudtaget så länge du inte är en del av det och det kommer du aldrig någonsin mer att bli.
Fan för dig.

Saken är den att jag vet att du lever.

I carry your heart.
I carry it in my heart.