När jag sover drömmer jag att jag har tappat saker eller att jag letar efter någonting.
Mina drömmar berör nästan aldrig dig direkt.

Jag tror fortfarande att du ska komma tillbaka. Jag väntar på det. Jag föreställer mig lättnaden jag kommer att känna när du hör av dig och förklarar att du var tvungen men att allt är bra nu.
Jag är inte dum. Jo, kanske. Men jag vet att det inte kommer att hända. Ändå kan jag inte sluta hoppas.

Det känns som att jag springer in i en vägg hela tiden. En glasruta.
Som att jag sträcker ut handen i luften framför mig och förväntar mig att jag ska få tag i någonting jag saknat men bara får tag i tomma intet. Varje dag, ständigt. 

Men tiden har sin rätt att förändras där den går.

Jag kan dig så väl att jag kan skapa dig i huvudet. Så jag undrar om jag verkligen behöver sakna dig. Jag vet vad som finns i dig så jag borde inte behöva känna mig ensam för jag vet vem du är, jag känner dig, jag vet vad som hade funnits där.
Jag vet vad du hade svarat på det jag säger.

Nej, det är bara sjuka människor som gör så.

Jag saknar dig.

But they say it'll work out fine. Was it all a waste of time?
'Cause I knew, I knew, I'd lose you.

Will I forget in time?
You said I was on your mind.
There's no need to argue.
No need to argue anymore.