Jag läser texter av människor har skrivit om döden och jag tycker att de har missförstått det. Jag blir irriterad på dem. Jag skulle vilja få dem att förstå att det inte fungerar på det där sättet; man lär sig inte att leva med det, smärtan blir inte mer hanterbar efter ett tag.

Men vad vet jag om människors sorg? Jag vet ingenting om er sorg.

Jag vet knappt någonting om min egen, förutom att den gör mig till en sämre människa.
Den får mig att tro att jag har rätt att ha mer ont än någon annan, att jag får vända alla taggar utåt bara för att jag har alla taggar inåt.

Tro inte att jag inte är medveten om att jag är jobbig och påfrestande och gnällig, haha.
Jag ser det bara som min förbannade rätt.

Jag kan utan tvekan säga att det här är det värsta jag någonsin tvingats uppleva i hela mitt liv. Oavkortat.
Men jag är ändå på något skevt, skruvat plan ändå tacksam för det.
Tro inte att jag önskade det, för all del. Och tro inte att jag inte skulle ha dödat någon för en annorlunda utgång för dig.

Men jag antar att det kommer en tid i mitt liv då jag vänder mig om och studerar det jag för tillfället, som den melankoliska varelse jag är, väljer att kalla Den Ruin Som Är Mitt Liv och inser att jag genomlevde det värsta tänkbara. Och överlevde.
(Överlevde. Levde över. Levde på övertid.)
Förmodligen kommer jag kunna häva ur mig att jag har lärt mig några av livets viktigaste läxor och andra präktigheter. När allt det här är över.

Men jag ska inte ta ut segern i förskott. Jag har inga klara bevis på att det går över än. Mycket tyder på att det inte gör det. Död kommer du alltid att vara och jag kan inte tänka mig vad som kan bota döden. 

Din mamma ringde. Jag är tacksam för det.

Jag var väldigt rädd för din mamma länge.
Inte för att du eller hon på något sätt hade gett mig någon anledning, jag visste inte vem hon var.
Det berodde helt enkelt på att jag visste att det fanns en till människa som var villig att försvara dig och ditt liv som jag var och det beundrade jag. Den människan vill jag känna.

Nu är jag inte dummare än att jag förstår att det kommer att ta tid och att ju fler minuter jag spenderar på att skriva det här inlägget, desto fler minuter kommer det att ta innan jag kan lämna dig.
Förmodligen är jag ganska rädd för att du ska försvinna helt också. Vad har jag kvar då?

Jag undrar var du befinner dig i allt det här. Varför du inte är här och tar ditt ansvar. Jag tycker inte att det är helt rätt. Att lämna mig att ensam ta smällen utan minsta möjlighet att beklaga mig inför dig. Du vet hur jag gillade att beklaga mig.
Nu är det andra oförstående människor som får lyssna på mitt klag och de är ju inte det minsta förmögna att svara på ditt självklara, konstaterande vis.

Inte nog med att du lämnade mig, du lämnade mig med en hel värld full av totalidioter.
Ganska orättvist. Och nu får jag stå ditt kast.
I don't remember committing the crime, but I remember doing the time.

När är det egentligen meningen att jag ska radera dig?
Alla de här småsakerna som att ta bort dig från msn och radera dina sms och all historik. Alla bilder, alla texter. Alla låtar. Allting som påminner om dig.
När är det meningen att jag ska radera ditt minne?
För du släppte mig för 23 dagar sedan. När är det min tur?

Jag har aldrig haft något tålamod som har varit särskilt värt att hänga i någon julgran och jag är ganska trött. Om det här är allt det blir så är jag inte intresserad.
Jag klarar mig utan gamla sms och låtar som får det att svida i halsen, jag vill inte vara med om ord som påminner om dig eller människor som liknar dig.
Du har redan gått vidare, jag vill kunna göra likadant.

Borde jag inte känna att du är död? Borde det inte kännas inuti?
För när jag känner efter känner jag att du lever. Du har tystnat men jag hör hur ditt hjärta bultar.
Jag vet inte om det är för att jag hoppas. Självklart är det för att jag hoppas. Förnekelse och allt det där. Det förstår jag ju.
Jag tror inte att det här är vanlig förnekelse. Jag.. Haha. Okej.

Det gör ont att jag är den enda som minns dig. Jag vill påminna människor om dig. Jag vill berätta för dem hur ont det gör.
Jag vet att de är trötta på att höra, jag är ganska trött på att prata om det.
Samtidigt vill jag inget hellre. Alla ord jag inte får säga till dig måste jag säga om dig och för varje människa som inte svarar blir skillnaden mellan Nu och Då mer påtaglig och det sticker som tusen nålar i mig.

Jag önskar att du hade förklarat hur jag ska göra.
Jag vet inte vad som ska bota den här rastlösheten i mig eller fylla den här tomheten. Jag vet ju att det inte finns någonting som dig. Ändå letar jag efter dig i varje människa. Jag blir besviken varje gång de avviker från dina linjer. Jag vill läxa upp dem.

Går det över?