We die only once, and for such a long time.

Det var en gång då vi inte skulle höras på två veckor. Båda skulle bort och allting skulle vara krångligt. Som vanligt hade jag mer panik över det än du hade. Du panikattackerade alltid över småsaker, jag över mer relevanta saker, haha.
Jag var rent ut sagt livrädd och övertygad om att det här var absolut sista gången.
Du försökte lugna mig och förklarade, naiv som du var när du vägrade förstå att du var viktigare än allting annat, att du skulle vara tillbaka innan jag ens hade hunnit sakna dig.
Du visste hur rädd jag var.
Och du tog min favoritbild och tecknade och gav mig. Den hängde på väggen medan jag saknade dig.
Och jag hängde din ljuslykta i taket och låg nätterna igenom med en av dina spellistor och försökte lista ut var du befann dig och vad du gjorde.

Du fanns fastän jag inte såg dig.
Du var bra på det.

Jag har glömt din röst. Förlåt mig för det. Det var inte meningen. Jag har letat överallt i huvudet men jag kan inte hitta den.
Jag är livrädd för att tappa bort dig.
Jag går tillbaka i tiden för att minnas varje litet ord, varje liten förändring i stämningen.
Det är min uppgift att ta med dig framåt nu.

Kanske sova, kanske insomnia.-lista.