När dina ord tog slut var "Du" allt du kunde använda. Jag förstod. Alla ord och allt som finns att säga ryms i ordet "Du" och vi började gilla det ganska mycket.

Du satte din punkt i historien. Nu är det jag som måste skriva den vidare. Jag kan aldrig göra det på ditt sätt. Aldrig göra det som du gjorde.
Det enda jag kan göra är att härma dina rörelser, förnimma dig i tystnaden och försöka höra vad du säger.

Vi pratade om döden ganska ofta. Nej. Inte om döden. Om livet som något att inte leva.
Du ville att vi skulle vara överens. Det kunde vi självklart aldrig bli.
Jag kunde aldrig komma överens med någonting som dödade dig.

"Dig. Dig. Du. Du.."

Du och dina hemligheter.  Du spottade ur dig dem en efter en. Som förbannelser. Alltid i samma mening som "Hej då". De rev och stack i dig som tusen nålar.
Du var övertygad om att jag skulle försvinna. Ofta hoppades du också det.
Jag hoppades också att någon av dina hemligheter skulle avslöja någonting som fick mig att gå för att aldrig vända mig om. Jag ville rädda mig själv från dig och den skärseld ett liv vid din sida innebar.
Men allting som kom ur din mun var sådant som fick mig att älska dig mer. Jag ville inget hellre än att lägga armarna om dig. Skära ut allt det onda ur dig. Binda fast dig för att hindra dig från att skada dig själv mer.

När du till slut förstod att du inte kunde skrämma iväg mig slappnade du av en aning. Det var först då du förstod att jag älskade dig på riktigt. Att det betydde att du tagit över varje molekyl i min kropp. Att jag var försvarslös inför dig. Att du hade all makt.

Det finns ingenting jag ångrar mer än att jag släppte in dig i mitt liv. Jag skulle ha vänt när jag hade chansen. Då hade jag aldrig känt den här smärtan.

Men jag inser också att jag aldrig hade något val. Vi hörde ihop och vi mötte varandra som två kontinenter och smällen var oundviklig.

Det sista sms:et jag skickade var ett sms där jag skällde på dig och förklarade att du verkligen skulle förstå att du inte skulle lämna mig. Sedan stängde du av telefonen för att aldrig mer slå på den.
Du befann dig i ett badkar sista gången vi pratade i telefonen. Just den gången var du för rädd för att säga någonting men det gjorde ingenting, jag pratade på och då och då tvingade jag dig att plaska för att visa att du lyssnade. Det gjorde du. Du lyssnade alltid.
Det sista ordet jag sa till dig var "pepsodent", sedan dog din telefon.
Den gången kom det vatten i din telefon och då slutade ditt mellanslag att fungera som det skulle.

Jag har ett behov av att göra saker första gången sedan Dig.
Det finns så många saker som "senast jag gjorde det här levde du...".

Du brukade be om ursäkt.
Jag behövde aldrig dina ursäkter. Du kastade tomma invektiv omkring dig som om de skulle bita på mig, men jag visste att det inte var du som talade när paranoian tog över. Du var någon annan.
Du var alltid väldigt tydlig och korrekt i dina förolämpningar. Haha.
En gång förkunnade du att du hemskt gärna önskade att jag spenderade orimligt mycket tid med att köra skoter i hopp om att det skulle orsaka en olycka som i sin tur skulle leda till min död.
Jag blev aldrig ledsen. Du visste hur du skulle göra för att göra mig ledsen men du gjorde det inte. Du använda de säkra medlen för att få utlopp för din frustration men fortfarande vara säker på att inte förstöra mig.

Jag kallade dig "bögjävel" en gång. Jag trodde att du skulle döda mig men du skrattade.
Du var en sådan som gärna försvann när saker och ting blev för jobbiga och från början var jag rädd att du skulle gå om jag skällde för mycket på dig så jag undvek att skälla överhuvudtaget.
Med tiden lärde jag mig att du kom och gick oavsett.
Så jag skällde. Och jävlar vad jag kunde skälla.

Jag tvivlade aldrig på att du älskade mig. Jag kände det på hundra mils avstånd.

Vi var ofta uppe hela nätterna i början. Jag var alltid rädd på den tiden. Jag kunde inte sova förrän jag var helt säker på att du hade somnat. Jag ville inte vara med om att vakna och få veta att du var död och att jag hade gått ifrån dig för att sova.
Så jag var vaken så länge du var vaken. Det gjorde aldrig någonting. Jag älskade de vakna nätterna.
Att vara vaken när solen gick upp brukade alltid ge mig ångest men att möta morgonen med sömnlösa ögon tillsammans med dig gjorde mig trygg.

Du vaknade före mig. Du lät det bli en vana att väcka mig med ganska fina sms. Jag brukade låtsas sova onödigt länge för att sms:en skulle fortsätta komma och du visste men fortsatte ändå.

Vi slutade aldrig prata. Vi hade konversationer som pågick dygnet runt. Det var så det fungerade. Om vi gjorde uppehåll på en timme var det alltid någon av oss som blev galen, oftast jag. Jag behövde dig mer än vad du behövde mig, även fast du bedyrade motsatsen.
Jag hatade när du skulle duscha, du duschade så länge.

Ungefär två gånger i månaden hände det att du ville avbryta allt. Du panikattackerade sönder dig själv och mig och sa att allting var omöjligt och att du var tvungen att vara ensam. Jag blev alltid så arg.
Sedan försvann du i någon dag och någon natt. Det gjorde mig alltid lamslagen. Paralyserad av skräck. Jag tog mig aldrig upp ur sängen de dagarna. Jag lyssnade bara på din musik och skickade sms till din avstängda telefon och skrev till din blockerade mail.
Du kom alltid tillbaka. Du ångrade dig alltid, men jag trodde varje gång att det var sista gången. Att jag aldrig mer skulle få se dig. Jag grät alltid när du kom tillbaka. Aldrig när du var borta.

Ditt utseende gjorde mig osäker. Du var det vackraste jag någonsin hade sett.
Du fick mig ofta att rodna och det gjorde mig sjukt irriterad, jag rodnar aldrig, jag är ingen jävla tjej.

Du förstod inte att du var värdefull. Du hade ingen aning. Jag försökte förklara men du hörde inte.
Jag ville få dig att förstå.
Jag hade hört dig spela piano. Jag såg hur du tecknade. Jag hade läst det du skrivit. Du var fantastisk på allt. Helt otrolig.
Men jag ville få dig att förstå att du inte var bra för det du Gjorde, utan för Den Du Var.
Men du lyssnade aldrig. Du sa att du visste din plats.
Jag lovade mig själv och dig att laga dig.

Det stod klart tidigt att vi hörde ihop. Det var självklart. Jag hade aldrig någonsin tidigare stött på någon som dig, du slog undan benen för mig. Det var dig jag väntat på hela mitt liv.

Första gången vi sa att vi skulle gifta oss var det blodigt allvar men också panikartat skoj.
Du var så rädd för mig att du ville dö. Du ville ha mig så nära att gränserna suddades ut, men samtidigt så långt borta att du kunde glömma att jag någonsin existerat.
Jag älskade dig så mycket att jag skulle ha gjort vad som helst för din lycka.

Andra gången vi sa att vi skulle gifta oss menade vi det.
Det finns ett datum.
Jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra den dagen.

Jag läste vår historik och fick för mig att du levde.