Det skrämmer mig ganska rejält att de senaste två dagarna inte har gjort fullt lika ont som de andra. Jag vet att många bakslag väntar och jag vill inte det.

Jag tänker på att det inte finns någon som dig. Haha. Ganska typiskt.
Alla andra är ersättbara. Inte du.
Jag är rädd för att tappa dina tankar.
Jag är så jävla rädd för att tappa dig att jag ändrar mitt sätt att tänka och prata med andra så att det ska likna ditt sätt.

Jag hör dig.

Två veckor. Två evigheter.

One may think we're alright, but we need pills to sleep at night.
We need lies to make it through the day, we're not okay.

Det är slöseri med tid, det här. Dödtid. Jag vet inte vad jag gör här. Meningslöst.

Jag kan inte nå dig. Det gör så jävla ont.
Tystnaden dånar i mitt huvud och för varje dag som går blir jag mer och mer panikslagen trots att jag i samma takt på något sätt verkar förlika mig vid tanken på att existera utan dig.
Du glider längre och längre bort.

Jag vill klippa upp mina ådror och skära ut mina ögon.

Du tog med dig en del av mig när du gick och för det kommer jag aldrig att förlåta dig.

Jag vet inte vem du är. Jag vet inte vart du är eller vad du gör. Jag vet inte vad du tänker.
Det gör mig galen. Jag vill veta allt. Jag vill höra allt.
Jag väntar ju. Jag sitter här som en jävla idiot och väntar på att du ska komma och berätta hur saker och ting ligger till men du kommer aldrig för du verkar inte FATTA att jag fortfarande är jag och att jag fortfarande behöver dig, hur mycket du än ville bort.
Du berättade inte ens vart du skulle.

Jag har dig i huvudet hela tiden, jag hör dig. Jag undrar hur det kan vara möjligt att sakna någon såhär mycket.

Jag blir rädd när jag inser att jag är ensam.

Jag förstod inte din smärta. Jag visste att den fanns där men jag förstod inte hur ont den gjorde.
Jag lovade att läka dig. Jag kunde inte. Förlåt mig.

Jag undrar hur länge det tänker göra ont. Förmodligen kommer det aldrig försvinna.
Det är klart att det inte kommer försvinna. Du kommer alltid att vara borta och så länge du är borta kommer det att göra ont.

Det är klart att någonting så vackert måste dö. Ingen förtjänade dig. Det visste jag.

Du gillade inte att man inte kunde böja ordet "måste".

Jag saknar dig, jag saknar dig.-lista.

Det finns fortfarande musik jag inte vågar närma mig. Av rädsla för smärtan har jag undvikit att bli påmind om dig och på så sätt hittat mycket ny musik. Även den gör ont för jag önskar att jag hade kunnat visa dig den.

Jag kommer förmodligen aldrig förlåta dig för allt detta skräp du lämnade efter dig för mig att städa upp, mig själv inräknad.
För alla löften du bröt.
Allt gick sönder när du försvann.