För varje dag som går glider du längre och längre bort. Det har gått orimligt många dagar.

Jag har förstått att det inte finns några lagar eller regler för hur det ska gå till i världen och huruvida det ska vara rättvist eller inte.
Det är ett laglöst land, hur vi än vrider och vänder på det. Vi kan kontrollera och låsa fast varandra, vi kan straffa och vårda, vi kan älska och hata, men när verkligen gäller finns det ingenting vi kan göra. Ingenting är ingenting och oåterkallerligt är för alltid.

Her remains were spread out like the pieces of a puzzle.
It took her three hundred and sixty five days putting them together.

The pieces were quite difficulte to distinguish from each other, they were tiny and the clear blue sky went on forever.

I walked in to a minefield, I never heard of.

Jag åkte hem till E idag.
"Du ska knyta an till din syster när jag är borta." Då skulle du bara vara borta i tre dagar men jag antar att evigheten är en lika god anledning.
Ni kände varandra genom hörsägen. Genom mig.
Ni tyckte om varandra.

Det slutade att vi låg i soffan med armar och ben om varandra medan högtalarna sjöng för oss om dig och om alla andra orättvisheter.

Jag är ledsen för att ni aldrig lärde känna varandra. Jag skulle vilja ha visat er båda två vilka som betydde absolut mest.

Jag är arg på dig för att du inte stannade kvar för att se hennes dotter lära sig gå.
Du var med när hon döptes och när jag blev hennes gudmor och när hon fick tänder och när hon sa mitt namn och när hon badade på badhuset första gången. Du blev glad varje gång.
Jag önskar att du hade fått vara med för att se henne gå.

När man älskar någon som är död finns det ingenstans att stoppa kärleken.
Ingen finns där att ta emot den och den tar slut där jag tar slut. Sparkar hål inuti mig, gräver fåror på insidan av mitt kranium, dånar i mitt huvud.
Jag brukar lägga handen på mitt hjärta. Jag försöker nå det. Som om det är där smärtan sitter.

Har du tänkt på att Johnny Cash och Olof Palme var ganska lika varandra till utseendet? Förmodligen har du tänkt på det. Jag önskar att jag hade sagt det till dig.
Jag säger det nu. Haha. De var lika till utseendet.

Jag brukade ställa frågor till dig för att se om du kunde svara. Det kunde du. Du visste allt. Du försäkrade alltid att det bara var ren tur och att du inte alls var påläst, haha.

Jag beundrade dig alltid för hur mycket som rymdes i ditt huvud.

Jag sa alltid att du påminde mig om Loke. Det gjorde du verkligen.
Ni formulerade er likadant.
Du tog det till dig.

Jag har saknat dig så länge.

Jag glömde bort att sova.
Nu är det ljust. Jag står inte ut med ljuset utan dig.

Jag vet inte hur jag ska komma dig nära. Du är så långt bort. Det är så kallt.
Ditt hjärta har stannat och jag har ingen aning om hur jag ska få det att börja slå igen. Jag vet inte hur jag ska komma åt dina tankar.

Jag har innan alltid hört om hur människor bara önskar sig en timme med människan de saknar, människan som inte finns längre, och jag har alltid undrat vad den timmen skulle betyda i jämförelse med evigheten, om den timmen verkligen gör någon skillnad.
Nu förstår jag dem.
Jag skulle ge allt för en liten stund med dig. För att få beröra dig. Du behöver inte ens säga någonting.
Jag skulle mena allting. För att få berätta för dig att du var det bästa som fanns. Det finaste som någonsin existerat. Det vackraste jag stött på.
Jag vill förklara för dig att ingen någonsin gjort mig så lycklig.

När dina ord tog slut var "Du" allt du kunde använda. Jag förstod. Alla ord och allt som finns att säga ryms i ordet "Du" och vi började gilla det ganska mycket.

Du satte din punkt i historien. Nu är det jag som måste skriva den vidare. Jag kan aldrig göra det på ditt sätt. Aldrig göra det som du gjorde.
Det enda jag kan göra är att härma dina rörelser, förnimma dig i tystnaden och försöka höra vad du säger.

Vi pratade om döden ganska ofta. Nej. Inte om döden. Om livet som något att inte leva.
Du ville att vi skulle vara överens. Det kunde vi självklart aldrig bli.
Jag kunde aldrig komma överens med någonting som dödade dig.

"Dig. Dig. Du. Du.."

Du och dina hemligheter.  Du spottade ur dig dem en efter en. Som förbannelser. Alltid i samma mening som "Hej då". De rev och stack i dig som tusen nålar.
Du var övertygad om att jag skulle försvinna. Ofta hoppades du också det.
Jag hoppades också att någon av dina hemligheter skulle avslöja någonting som fick mig att gå för att aldrig vända mig om. Jag ville rädda mig själv från dig och den skärseld ett liv vid din sida innebar.
Men allting som kom ur din mun var sådant som fick mig att älska dig mer. Jag ville inget hellre än att lägga armarna om dig. Skära ut allt det onda ur dig. Binda fast dig för att hindra dig från att skada dig själv mer.

När du till slut förstod att du inte kunde skrämma iväg mig slappnade du av en aning. Det var först då du förstod att jag älskade dig på riktigt. Att det betydde att du tagit över varje molekyl i min kropp. Att jag var försvarslös inför dig. Att du hade all makt.

Det finns ingenting jag ångrar mer än att jag släppte in dig i mitt liv. Jag skulle ha vänt när jag hade chansen. Då hade jag aldrig känt den här smärtan.

Men jag inser också att jag aldrig hade något val. Vi hörde ihop och vi mötte varandra som två kontinenter och smällen var oundviklig.