Det sista sms:et jag skickade var ett sms där jag skällde på dig och förklarade att du verkligen skulle förstå att du inte skulle lämna mig. Sedan stängde du av telefonen för att aldrig mer slå på den.
Du befann dig i ett badkar sista gången vi pratade i telefonen. Just den gången var du för rädd för att säga någonting men det gjorde ingenting, jag pratade på och då och då tvingade jag dig att plaska för att visa att du lyssnade. Det gjorde du. Du lyssnade alltid.
Det sista ordet jag sa till dig var "pepsodent", sedan dog din telefon.
Den gången kom det vatten i din telefon och då slutade ditt mellanslag att fungera som det skulle.

Jag har ett behov av att göra saker första gången sedan Dig.
Det finns så många saker som "senast jag gjorde det här levde du...".

Du brukade be om ursäkt.
Jag behövde aldrig dina ursäkter. Du kastade tomma invektiv omkring dig som om de skulle bita på mig, men jag visste att det inte var du som talade när paranoian tog över. Du var någon annan.
Du var alltid väldigt tydlig och korrekt i dina förolämpningar. Haha.
En gång förkunnade du att du hemskt gärna önskade att jag spenderade orimligt mycket tid med att köra skoter i hopp om att det skulle orsaka en olycka som i sin tur skulle leda till min död.
Jag blev aldrig ledsen. Du visste hur du skulle göra för att göra mig ledsen men du gjorde det inte. Du använda de säkra medlen för att få utlopp för din frustration men fortfarande vara säker på att inte förstöra mig.

Jag kallade dig "bögjävel" en gång. Jag trodde att du skulle döda mig men du skrattade.
Du var en sådan som gärna försvann när saker och ting blev för jobbiga och från början var jag rädd att du skulle gå om jag skällde för mycket på dig så jag undvek att skälla överhuvudtaget.
Med tiden lärde jag mig att du kom och gick oavsett.
Så jag skällde. Och jävlar vad jag kunde skälla.

Jag tvivlade aldrig på att du älskade mig. Jag kände det på hundra mils avstånd.

Vi var ofta uppe hela nätterna i början. Jag var alltid rädd på den tiden. Jag kunde inte sova förrän jag var helt säker på att du hade somnat. Jag ville inte vara med om att vakna och få veta att du var död och att jag hade gått ifrån dig för att sova.
Så jag var vaken så länge du var vaken. Det gjorde aldrig någonting. Jag älskade de vakna nätterna.
Att vara vaken när solen gick upp brukade alltid ge mig ångest men att möta morgonen med sömnlösa ögon tillsammans med dig gjorde mig trygg.

Du vaknade före mig. Du lät det bli en vana att väcka mig med ganska fina sms. Jag brukade låtsas sova onödigt länge för att sms:en skulle fortsätta komma och du visste men fortsatte ändå.

Vi slutade aldrig prata. Vi hade konversationer som pågick dygnet runt. Det var så det fungerade. Om vi gjorde uppehåll på en timme var det alltid någon av oss som blev galen, oftast jag. Jag behövde dig mer än vad du behövde mig, även fast du bedyrade motsatsen.
Jag hatade när du skulle duscha, du duschade så länge.

Ungefär två gånger i månaden hände det att du ville avbryta allt. Du panikattackerade sönder dig själv och mig och sa att allting var omöjligt och att du var tvungen att vara ensam. Jag blev alltid så arg.
Sedan försvann du i någon dag och någon natt. Det gjorde mig alltid lamslagen. Paralyserad av skräck. Jag tog mig aldrig upp ur sängen de dagarna. Jag lyssnade bara på din musik och skickade sms till din avstängda telefon och skrev till din blockerade mail.
Du kom alltid tillbaka. Du ångrade dig alltid, men jag trodde varje gång att det var sista gången. Att jag aldrig mer skulle få se dig. Jag grät alltid när du kom tillbaka. Aldrig när du var borta.

Ditt utseende gjorde mig osäker. Du var det vackraste jag någonsin hade sett.
Du fick mig ofta att rodna och det gjorde mig sjukt irriterad, jag rodnar aldrig, jag är ingen jävla tjej.

Du förstod inte att du var värdefull. Du hade ingen aning. Jag försökte förklara men du hörde inte.
Jag ville få dig att förstå.
Jag hade hört dig spela piano. Jag såg hur du tecknade. Jag hade läst det du skrivit. Du var fantastisk på allt. Helt otrolig.
Men jag ville få dig att förstå att du inte var bra för det du Gjorde, utan för Den Du Var.
Men du lyssnade aldrig. Du sa att du visste din plats.
Jag lovade mig själv och dig att laga dig.

Det stod klart tidigt att vi hörde ihop. Det var självklart. Jag hade aldrig någonsin tidigare stött på någon som dig, du slog undan benen för mig. Det var dig jag väntat på hela mitt liv.

Första gången vi sa att vi skulle gifta oss var det blodigt allvar men också panikartat skoj.
Du var så rädd för mig att du ville dö. Du ville ha mig så nära att gränserna suddades ut, men samtidigt så långt borta att du kunde glömma att jag någonsin existerat.
Jag älskade dig så mycket att jag skulle ha gjort vad som helst för din lycka.

Andra gången vi sa att vi skulle gifta oss menade vi det.
Det finns ett datum.
Jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra den dagen.

Jag läste vår historik och fick för mig att du levde.

We die only once, and for such a long time.

Det var en gång då vi inte skulle höras på två veckor. Båda skulle bort och allting skulle vara krångligt. Som vanligt hade jag mer panik över det än du hade. Du panikattackerade alltid över småsaker, jag över mer relevanta saker, haha.
Jag var rent ut sagt livrädd och övertygad om att det här var absolut sista gången.
Du försökte lugna mig och förklarade, naiv som du var när du vägrade förstå att du var viktigare än allting annat, att du skulle vara tillbaka innan jag ens hade hunnit sakna dig.
Du visste hur rädd jag var.
Och du tog min favoritbild och tecknade och gav mig. Den hängde på väggen medan jag saknade dig.
Och jag hängde din ljuslykta i taket och låg nätterna igenom med en av dina spellistor och försökte lista ut var du befann dig och vad du gjorde.

Du fanns fastän jag inte såg dig.
Du var bra på det.

Jag har glömt din röst. Förlåt mig för det. Det var inte meningen. Jag har letat överallt i huvudet men jag kan inte hitta den.
Jag är livrädd för att tappa bort dig.
Jag går tillbaka i tiden för att minnas varje litet ord, varje liten förändring i stämningen.
Det är min uppgift att ta med dig framåt nu.

Kanske sova, kanske insomnia.-lista.