Nu förstår jag vad det här är. En förruttnelseprocess.

Det kan inte ha varit såhär du ville att det skulle vara. Du kan inte ha velat mig så illa.
Jag förstår inte hur du tänkte. Tänkte du ens? Tänkte du på mig? Tänkte du på att jag inte skulle kunna fungera utan dig? Hur kunde du bara strunta i det?

Idag har jag alltså varit övertygad om att du inte alls är död utan att det faktiskt är så att du numera lever under skyddad identitet och att du, av en eller ganska många jävligt bra anledningar, inte kan höra av dig till mig.
Detta är, hur sjukt det än låter, väldigt mycket jobbigare än att bara förstå att du är död.

Jag vill bara lära mig leva med det, som alla säger att man gör.
Det tar tid. Det tar flera år.
Men jag har inte tid. Jag har inte flera år, jag har knappt tio minuter.

Jag kan ju inte andas utan dig. Helvete. Jag vill ju inte.
När jag inser att du är borta känns min kropp som det vidrigaste jävla fängelse någon kan tänka sig, jag äcklas av min egen existens.

Jag är väldigt, väldigt arg nu.
Jag förstår ju att du inte alls är död, utan att du bara gömmer dig.
När du kommer fram kommer jag tortera ihjäl dig.

Jag har levt sjutton dagar efter mitt bäst-före-datum.

Jag lever i något sorts vakuum. Du är inte här men du är heller inte borta.

Jag har ingen att dela mina tankar med. Du lyssnade alltid på alla mina idéer och teorier och du tyckte att jag var charmig när jag trodde att jag kunde analysera hela världen utifrån sättet på vilket människor lär sig att memorera mobilnummer.

När jag ska fatta beslut tänker jag först efter hur du skulle ha gjort och så härmar jag det.
Ibland hamnar jag i situationer där jag inte kan föreställa mig hur du skulle ha handlat. Då blir jag handlingsförlamad.

Du är det vackraste och värdefullaste jag någonsin har fått ta del av och jag är tacksam för varje dag, men du är också onekligen det värsta som någonsin drabbat mig.

Jag kollar på filmer om människor som dör och så gråter jag.
Ibland blir jag jävligt förbannad på dig också. Jag undrar om du känner det. Ibland blev du rädd när jag var arg. Oftast skrattade du bara. Ganska provocerande.
Men jag är rasande nu. Jag förstår inte hur du kunde lämna mig.

Jag har någonstans bestämt mig för att du inte är död också. Jag inbillar mig att du har skyddad identitet.
Vilket, om möjligt, gör mig ännu mer förbannad.

Give my gun away when it's loaded.

If you don't shoot it how am I supposed to hold it?