Någonstans känns det som att jag är tvungen att skriva något sorts slutgiltigt nu. Någonting som betyder extra mycket. Det kan jag inte.
Jag är inte redo att släppa dig. Jag är heller inte intresserad av det.
Vi har många långa ångestnätter framför oss och ganska många minnen att gå igenom innan vi är klara. Jag ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning.

Jag undrar om du är lycklig nu. Om du är lugn. Jag hoppas det.
Jag hoppas att du fick allt du ville ha och blev av med allt du ville bli av med.

Jag vill att du ska veta att du var det vackraste jag någonsin sett, du slog undan benen på mig och jag var försvarslös på alla plan.
Du innehöll allt.

Jag ska alltid älska varenda millimeter av din gestalt.

Jag får panik när jag inser att du är borta på riktigt. När det slår mig att du faktiskt inte kommer tillbaka. Det är så här det är nu.
Jag vet inte vad jag ska göra resten av mitt liv. Det visste jag inte när du fanns heller men då visste jag att du var det enda jag hade som var värt att hålla fast vid.
Jag har ingenstans att stoppa tiden. Jag har ingenstans att stoppa tankarna eller känslorna.

Jag sträcker mig efter dig och du är inte där.

Du kommer aldrig vara där.

Äh. Fan vad arg jag blir. Du kunde åtminstone ha förklarat.