Det verkar som att det aldrig tänker gå över.
Det känns som att det har gått en evighet. Det har det också.

Vad tänkte du på? Tänkte du på mig?

Jag blir så rädd när jag tänker på en hel livstid utan dig. Det gör så ont. Det gör så jävla ont.
Mamma säger att vi kommer att träffas igen. Det är det jag lever för.
Jag har dock inga klara bevis för detta och kan inte sova lugnt förrän jag vet att det stämmer. Det betyder att jag kommer att sova dåligt i ungefär femtio år till om det vill sig illa.

Du. Var det verkligen såhär du hade tänkt dig det?

Det brukade du fråga.
Och jag frågar dig. Var det verkligen det?

Jag älskar dig mer än jag kan uttrycka men i just den här frågan tvivlar jag lite på ditt omdöme.

Jag har över åtta tusen mottagna meddelanden på två månader. Lika många skickade.

När du dog reducerades siffran till ungefär trettio stycken i veckan. Nästan alla till min syster om dig.
Alla andra är rädda. Jag klandrar dem inte. Jag är gift just nu. Jag är en dödlig sjukdom.

Om du undrar, vilket jag vet att du skulle ha låtsas att du gjort, är mitt tak brunt, med ganska många sprickor.
Vi brukade gilla att på olika håll ligga i mörka rum och stirra upp i tak.

En natt citerade jag Svenska Akademien på msn.
"Tror du på fullaste allvar att svaret finns utanför dig själv?"

Jag var full och kunde inte vakna som folk. Dagen efter hade du ringt tio gånger för att se så att jag inte var arg.
Du skickade också ett sms.
"Jag trodde inte att du var en Svenska Akademien-människa."
Det, om något, gjorde mig arg.

Det fanns en tid då vi inte riktigt hur vi skulle tala direkt till varandra.
Då valde vi att istället skriva dikter till varandra på poeter.se. Det var vårat sätt att kommunicera när allting blev för svårt.
Du brukade låtsas att du hade gått vidare och hade glömt mig, efter en dag, och du skapade nya konton (som jag alltid hittade) och skrev dikter om hur lycklig du var nu när jag var borta, och jag skrev dikter där jag ifrågasatte att om du nu var så lycklig utan mig "varför läser du då det här?"
Du erkände sedan att du gillade min punch line.

Jag sparade aldrig mina egna men jag sparade dina. Jag läser dem ofta.
Det var där du visade din bild på din tatuering av mitt namn.

Jag hade alltid förväntat mig att jag skulle bli arg om någon gjorde något sådant, men när det kom från dig var det så självklart. Det var så typiskt dig.
När jag sa att jag skulle göra samma sak för dig blev du förbannad och hotade med att säga upp kontakten.
Well, kontakten är numera bruten och ingenting kan hindra mig.

Jag blev imponerad av dina dikter. Du var så otroligt duktig.
Du sa att du blev avundsjuk av mina, jag visste att du ljög. Det gjorde ingenting. Jag blev glad av ditt beröm.
Du gjorde ofta så. Berömde sådant som inte förtjänade att bli berömt för att det förmodligen behövde beröm.
Jag var väldigt tacksam för det.

Jag vet inte, Ängeln. Jag vet inte.

Jag försöker föreställa mig ett liv utan dig men det går inte. Jag har ingen aning om vad jag ska göra.
Vi pratade om det där.
Rent utbildningsmässigt och allt sådant trams vet jag vad jag vill, du tyckte att allt var en mycket bra idé.
Men jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag ska ta mig till. Vad jag ställa in mitt huvud på.

Du vet, du tog upp hela min hjärna.
En psykos som skulle ha dröjt sig kvar hela livet om du hade funnits. Jag hade ingenting emot det. Jag ställde in mig på det.
Ett liv med dig var någonting man förberedde sig på, någonting man laddade inför, det var en berg-och dalbana från första stund.

Det var någonting jag ville ta tillbaka många gånger. Jag önskade att du aldrig skulle ha drabbat mig.
Du önskade likadant om mig. Haha. Vi var onekligen det värsta som någonsin kunde ha hänt varandra.

Du hatade helger. Du avskydde att människor helt plötsligt hade tid över för att ringa och umgås. Du ville att de skulle vara upptagna för jobb och skola och annat.
Jag gillade helger. Vi var oense där. Vi var oense om det mesta även om vi tyckte likadant.