Du bad mig att leva med dig.
Jag skulle ha stannat för alltid om du hade gett mig chansen. Jag stannade så länge du tillät mig. Jag stannar fortfarande.


Allting påminner om dig. Jag byggde ju allt kring dig så det ligger spår överallt. Och om det inte gör det ser jag genast till att skapa något som påminner om dig. "Du skulle inte ha tyckt om det här", "den här låten hade du gillat", "den personen är ingenting som dig", "det här skulle jag ha berättat för dig".
Allt som inte påminner om dig påminner om dig för att det inte påminner om dig.

So long ago, I don't remember when,
that's when they say I lost my only friend.
Well, they said she died easy of a broken heart disease,
as I listened through the cemetery trees.

The Wallflowers – One Headlight

I början på januari läste jag Kärlek är ett blandband: livet låt för låt av Rob Sheffield.

Boken om Rob och hans fru, om deras liv tillsammans, om musiken de älskade och musiken de inte älskade, om hur de stod ut med att älska varandra och hur han närmade sig musiken efter att hon dött.

Jag förklarade för dig att det här var den bästa boken som någonsin skrivits, jag plågade dig med citat och jag försökte få dig att lova att läsa den.
Du sa att ja, det skulle du visst göra.

Du ville veta hur den slutade. Om han hittade en ny.
Det gjorde han. Jag förklarade att det var ett löjligt substitut, att det inte fungerar så. Man kan inte ersätta någon med någonting annat och bli hel.
Men det kunde man, tyckte du.
Slutet på den boken bekfräftade någonting för dig. Mig gjorde det arg.

Du läste aldrig boken.