De säger att det kommer sluta göra såhär akut ont. Att jag till slut kommer sluta tänka på dig hela tiden och istället börja minnas.
Jag glömmer dig aldrig för ens en minut, du finns i mitt huvud hela tiden.

I ögonblicket precis innan jag somnar brukar jag inse att du är borta på riktigt. Jag blir klarvaken.
Det är ett krig. Ett ändlöst krig jag aldrig kan vinna, döden är konstant.

Ibland kan jag inte tänka längre än till mitt nästa andetag. Jag tänker att det är tur att andningen är en reflex annars hade jag skitit i det.

Jag saknar dig. Det är Dig jag saknar.
Jag saknar dig och mig. Det jag aldrig varken kommer kunna eller vilja skapa eller simulera med någon annan. Det jag inte ens kan beskriva för någon.
Jag upprepar dina ord för människor men det är bara jag som hör Dig.
Jag är ensam nu. Förstod du hur ensam du skulle göra mig?
Du visste att vi hörde ihop och om den ena halvan försvinner lämnas den andra halvan med ett öppet sår, en rygg som aldrig täcks, ett Hej som aldrig besvaras.

Jag önskar att jag hade kunnat laga dig som jag lovade att göra.

"Jag ÄR inte som de, jag behöver inte ens röra dig. Jag skiter i det, fatta. Äh. Bla bla bla. Hjälp. Nu blir det fel. Jag vill bara... Haha. Nej. Ja. Jag tänker bara på dig dygnet runt och får jävla andnöd men det betyder inte att jag är en idiot, det betyder att jag helt enkelt älskar dig på alla plan möjliga och vill lägga ett försiktigt jävla finger mot din hud och känna din värme och veta att du verkligen finns. Helvete, jag älskar dig."

"Kom hit. Nu. Var här. Fast nej. Haha. Jo. NEJ. Idiot. Jag dör. Jag måste ha dig. Nej? Stick. Kom. Försvinn. Var här. Jag älskar dig. Jag hatar dig. Du är vacker. Du är... Försvinn."

Trettiosex dagar. Vad tycker du om det, Ängeln?
Så lång tid har det aldrig gått. Det känns lite överdrivet, det var typiskt dig. Det brukade vara jag som var den dramatiska av oss men nu har du tagit i lite i överkant.

Du vackra.
Idag är A:s ettårskalas. Din mamma ringde.
Din begravning var på A:s ettårsdag.

Du visste att hon var den individ på jorden som kunde tävla med dig.
Du fanns där när hon fick sin första tand, när hon sa mitt namn, när hon badade första gången och så vidare.
Du uppskattade det säkerligen inte lika mycket som jag men du spelade din roll väl eftersom du visste hur mycket det betydde för mig.
Jag var så arg för att du hade mage att lämna mig utan att ens ha hunnit träffa A.
Nu kommer du till mig på dessa speciella dagar för att visa att du fortfarande finns med mig. Och A.
"Let not my dark clouds spoil your dawn" hade du sagt.