Jag vet inte hur jag ska kunna få reda på var du är och vad du gör. Jag har ingen aning om hur jag ska höra dina tankar.

Människor säger att jag har blivit lugn. Du skulle förmodligen inte tro mig.
Jag antar att det beror på att varje ny sekund innebär en ny insikt om att du är borta och jag måste fokusera på att andas in och ut och undvika att skrika.

Jag saknar dig.
Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag skanr ig. Jag saknar ig. Jag saknar dig. Jag saknad dig. Jag skanr dig. Jag saknar ig. Jag sakari dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig.

Idag gick jag tillbaka till kyrkan där jag skrev din bön på nyårsafton.
Klockan var runt åtta på kvällen. Jag ville att 2010 skulle bli ditt år så jag bad om det i boken som låg på bordet. Soundtracket till den bönen var Josh Groban - You Are Loved (Don't Give Up) och Spike and Tylas Hot Knives - Believe.

Jag tror aldrig att du gillade den sista låten men du visste att den betydde mer för mig än någon annan låt så du var strategisk nog att säga några fina saker om den när jag visade dig den.

Några veckor senare, när du hade det svårt, gick jag förbi kyrkan och skrev en ny bön.

Jag antar att Gud inte lyssnar på människor som ber bara när de vill ha någonting.

Två veckor senare var du död.

Du fick en ny bön idag.

Jag tänker på alla andra människor som älskar dig. De som hade dig hos sig hela ditt liv. Vad de måste sakna dig. Jag hade dig hos mig i bara några minuter och jag saknar dig så att jag går av. Jag vågar inte tänka på hur ont det måste göra i dem. Jag skulle vilja ta hand om dem.

Ingen kunde få det att krypa i kroppen som du, men du var också den enda som kunde stilla den rastlösheten.

Du ställde alltid frågor om frågorna du inte ville svara på tills jag hade glömt den ursprungliga frågan. Jag märkte det självklart och det störde mig men ganska snart insåg jag att det var en del av det jag älskade med dig.