Du älskade min fejkade cyniska attityd, just för att den var spelad och cynisk.
Men du ville aldrig att jag skulle bli svart.

Folk har metaforer för det här med sorg. Från början är det en vild fors som med tiden blir lugnare och lugnare.
Eller en vass sten som med tiden blir lenare och lenare.
Sådana där tramsigheter.
Det här är smärta. Det går inte att jämföra med stenar eller vatten. Sluta upp med sådant, genast. Jag hatar det.
Så länge ingen kan förklara för mig att det kommer att gå över så är jag inte intresserad.

Jag förklarade igår att jag var arg för att du inte kommer till mig i drömmarna.
Inatt väckte du mig på det klockslag då du de sista månaderna alltid vaknade. Det var en ganska fin gest.