Jag går ett par ärevarv runt i min lägenhet. Känner av stämningen. Jag vet att du är här. Jag känner att du gillar lägenheten. Det gör jag också. Det här gjorde vi bra.

Du har en egen hylla ovanpå mitt skivställ.

Självklart på mitt skivställ, var annars?

Jag vet inte riktigt. Jag lägger mig ner och lyssnar på anonym musik och hör dina meningar överallt.
Jag saknar dig nätter som denna.
Nätter då jag själv är för stor eller för liten för att ha någonstans att ta vägen. Jag kunde alltid försvinna i dig då.
Nu har jag inte riktigt den möjligheten och det förvirrar mig en aning. Jag har ingenstans att göra av mig själv och som människa är jag ganska förlorad.

Förlåt mig, vännen. Förlåt mig. Jag var aldrig det du behövde. Aldrig så länge du behövde.
Jag älskar dig så mycket att det gör ont men vi fick aldrig någon ordning på det.