Sex veckor.
Samtidigt som det har gått en evighet har tiden gått snabbt.

Jag saknar dig fortfarande lika mycket. Mer.
Du finns alltid i mitt huvud.

Ganska ofta blir jag irriterad och svär åt dig. "Snacka om att fega ur", fräser jag.

När jag pratar med människor använder jag dina ord. Jag pratar som du gjorde och jag filosoferar som dig. Det har gjort mig mer ödmjuk. Jag har märkt att det, om det inte har gjort det lättare för andra att umgås med mig, har gjort det lättare för mig att stå ut med människor.
Du sa alltid att du försökte tänka att alla hade sina anledningar.
Men så var du ju också en ganska mycket bättre människa än mig.

Den musik som för ett tag sedan gjorde ont har till viss del blivit en länk mellan dig och mig. Det var den som förde dig och mig samman och det är den som ska hålla oss tillsammans.
Jag kan lyssna på den och ha kvar det vi hade när vi lyssnade på den.

Du. Snacka om att fega ur, va? Jag saknar dig.