Jag tänker på det här med sorg. Att det är en jävla process. Precis som allting annat.
Process. Finns det ett mer fruktansvärt ord? Det är jobbigt att bara uttala. Det innehåller löften om konsekvenser, om förändring. En tuggande maskin.
Ett löfte om väntan, framförallt.
Inga processer är roliga. Men en sorgeprocess är utan tvekan den värsta processen av alla processer sammantagna.
Det finns inget pris, inget att hämta i slutet.
Det slutar på samma sätt som det började.

Jag kan, tills vidare, inte gå vidare, utan vidare.

Jag har börjat tala och tänka i vi-termer. Det är Vi som lagar mat och går på promenad och spelar gitarr eller sover och pratar högt för oss själva.

Ängeln.

Ibland tappar jag dig. Ibland kommer du närmre än någonsin.

Din familj är fin. Samma kärleksfulla kaos.
Du skulle ha varit där. Du var där, eller hur? Ja, det var du.

Jag saknar dig. Du fattas mig.