This is love. This is porn.
God will forgive me.

Du. Jag saknar dig.

But now we speak with ruined tongues and the words we say aren’t meant for anyone.

It’s just a mumbled sentence to a passing acquaintance.

Missförstå mig inte, älskade vännen, jag saknar dig mer än jag kan beskriva.
Men du vet själv att jag alltid var orolig. Alltid livrädd för att du skulle dö, alltid orolig för att du skulle försvinna.
Du frågade mig varför jag inte kunde vara trygg i den vetskapen och rädda mig själv. Det var självklart omöjligt. Jag var tvungen att finnas hos dig tills du själv valde att gå, det var så det skulle vara.
Nu är du borta och även om det gör ondare än någonting jag tidigare upplevt så finns det en känsla i mig jag inte riktigt kan beskriva.
Något sorts lugn.
Jag skäms en del för det. Det känns inte rätt. Efter såhär kort tid.
Samtidigt vet jag att din avsikt aldrig var att låsa fast mig. Du bad mig alltid leva. "Men ha helst inte för roligt, haha."

Det finns människor som saknar mig.
Jag saknar människor.

Jag undrar om det här är livet efter dig.

I’m not gonna fuckin', just fuckin' leave it all now.

'Cause you said it’d be forever and that was your vow.

Det finns saker jag aldrig kommer att få veta. När du dog tog du alla svaren med dig och det jag har kvar är det du har gett mig tidigare.
Det är det jag andas.

Det finns saker jag vill berätta. Jag har så mycket jag måste fråga. Det är försent för det nu.

Jag skulle ha vetat det. Jag visste det.
Att vi jobbade mot klockan. Hela världen var ju ett enda stort timglas och vi drunknade i sanden.

Jag saknar dig så mycket.

Du förstod aldrig hur viktig du var. Det var för mig helt otänkbart att du inte förstod.
Jag hatade alla som inte gett dig det du förtjänade, allt det fina du skulle ha.
Jag vill tortera dem allihop.

Jag blir arg när jag tänker på att du aldrig gav mig chansen att laga dig.
Eller så var det precis det du gjorde. Kanske missade jag chansen.
Det gör mig ännu mer arg. Då måste jag döda mig.

Det skrämmer mig ganska rejält att de senaste två dagarna inte har gjort fullt lika ont som de andra. Jag vet att många bakslag väntar och jag vill inte det.

Jag tänker på att det inte finns någon som dig. Haha. Ganska typiskt.
Alla andra är ersättbara. Inte du.
Jag är rädd för att tappa dina tankar.
Jag är så jävla rädd för att tappa dig att jag ändrar mitt sätt att tänka och prata med andra så att det ska likna ditt sätt.

Jag hör dig.