Du älskade min fejkade cyniska attityd, just för att den var spelad och cynisk.
Men du ville aldrig att jag skulle bli svart.

Folk har metaforer för det här med sorg. Från början är det en vild fors som med tiden blir lugnare och lugnare.
Eller en vass sten som med tiden blir lenare och lenare.
Sådana där tramsigheter.
Det här är smärta. Det går inte att jämföra med stenar eller vatten. Sluta upp med sådant, genast. Jag hatar det.
Så länge ingen kan förklara för mig att det kommer att gå över så är jag inte intresserad.

Jag förklarade igår att jag var arg för att du inte kommer till mig i drömmarna.
Inatt väckte du mig på det klockslag då du de sista månaderna alltid vaknade. Det var en ganska fin gest.

Det här blir första natten i den nya lägenheten. Du var glad över den. Jag hoppas mest att jag kan sova i den. Det kan jag nog. Jag verkar ha gått från kronisk insomnia till att somna lite var och hur som helst. Jag antar att det är någon sorts försvarsmekanism, jag orkar helt enkelt inte vara vaken. Det gör mig ingenting, jag sover mer än gärna igenom allt det här.
Och de säger att saknaden är värst när någon har sovit som ett barn genom en lång, kall vinter.

Jag drömde om dig inatt. Jag har varit lite förbannad över att du inte har kommit till mig i drömmarna, jag har inte fattat att du har haft mage att överge mig så radikalt.
Men inatt kom du. Jag minns inte alls vad det handlade om och det gör mig lite stressad men jag antar att du kommer igen om det var någonting viktigt. Och allting är viktigt så du kommer definitivt igen.

Nu går vi och hänger upp din ljuslykta.

Jag vet inte hur jag ska kunna få reda på var du är och vad du gör. Jag har ingen aning om hur jag ska höra dina tankar.

Människor säger att jag har blivit lugn. Du skulle förmodligen inte tro mig.
Jag antar att det beror på att varje ny sekund innebär en ny insikt om att du är borta och jag måste fokusera på att andas in och ut och undvika att skrika.

Jag saknar dig.
Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag skanr ig. Jag saknar ig. Jag saknar dig. Jag saknad dig. Jag skanr dig. Jag saknar ig. Jag sakari dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig.

Idag gick jag tillbaka till kyrkan där jag skrev din bön på nyårsafton.
Klockan var runt åtta på kvällen. Jag ville att 2010 skulle bli ditt år så jag bad om det i boken som låg på bordet. Soundtracket till den bönen var Josh Groban - You Are Loved (Don't Give Up) och Spike and Tylas Hot Knives - Believe.

Jag tror aldrig att du gillade den sista låten men du visste att den betydde mer för mig än någon annan låt så du var strategisk nog att säga några fina saker om den när jag visade dig den.

Några veckor senare, när du hade det svårt, gick jag förbi kyrkan och skrev en ny bön.

Jag antar att Gud inte lyssnar på människor som ber bara när de vill ha någonting.

Två veckor senare var du död.

Du fick en ny bön idag.

Jag tänker på alla andra människor som älskar dig. De som hade dig hos sig hela ditt liv. Vad de måste sakna dig. Jag hade dig hos mig i bara några minuter och jag saknar dig så att jag går av. Jag vågar inte tänka på hur ont det måste göra i dem. Jag skulle vilja ta hand om dem.

Ingen kunde få det att krypa i kroppen som du, men du var också den enda som kunde stilla den rastlösheten.

Du ställde alltid frågor om frågorna du inte ville svara på tills jag hade glömt den ursprungliga frågan. Jag märkte det självklart och det störde mig men ganska snart insåg jag att det var en del av det jag älskade med dig.

Du. Jag står inte ut.

De säger att det kommer sluta göra såhär akut ont. Att jag till slut kommer sluta tänka på dig hela tiden och istället börja minnas.
Jag glömmer dig aldrig för ens en minut, du finns i mitt huvud hela tiden.

I ögonblicket precis innan jag somnar brukar jag inse att du är borta på riktigt. Jag blir klarvaken.
Det är ett krig. Ett ändlöst krig jag aldrig kan vinna, döden är konstant.

Ibland kan jag inte tänka längre än till mitt nästa andetag. Jag tänker att det är tur att andningen är en reflex annars hade jag skitit i det.

Jag saknar dig. Det är Dig jag saknar.
Jag saknar dig och mig. Det jag aldrig varken kommer kunna eller vilja skapa eller simulera med någon annan. Det jag inte ens kan beskriva för någon.
Jag upprepar dina ord för människor men det är bara jag som hör Dig.
Jag är ensam nu. Förstod du hur ensam du skulle göra mig?
Du visste att vi hörde ihop och om den ena halvan försvinner lämnas den andra halvan med ett öppet sår, en rygg som aldrig täcks, ett Hej som aldrig besvaras.

Jag önskar att jag hade kunnat laga dig som jag lovade att göra.