SMS väntar.

Det skrämmer mig. Jag vågar inte tänka på hur jävla ont det kommer göra när jag inser att du inte kommer tillbaka.
Min största skräck är att få reda på att du är död.

Det är så självklart att det ska bli såhär. Att jag får någonting som är så vackert, för att sedan förlora det.
Jag fick det finaste av alla. Det finaste någon någonsin kunnat få.
Jag borde vara glad för det. Jag får inte bli bitter över det jag förlorad, istället för att vara glad över allt jag hade.

Men det är svårt. Jag vet vad vi kunde ha blivit.
Det var du och jag.
Du vet det också.

Du.

Du lämnade mig ensam.
Och självklart blev jag rädd.  

Ibland lättar det och allting bli ganska enkelt. Jag tror på att du kommer tillbaka.
Men så slår det mig att du är borta och jag inser att jag inte kan prata med dig och det känns så äckligt.
Det är fel, det här.

Det känns inte rättvist.
Det är någonting som fattas. Jag står handfallen.

Hmm. Nja.

Jag känner mig malplacerad när jag inte vet om du finns eller inte.
Jag hör inte hemma någonstans utan dig. Ingenting är rätt.

Du fattas mig. Jag tillhör dig. Jag vill inte utan dig.