En natt citerade jag Svenska Akademien på msn.
"Tror du på fullaste allvar att svaret finns utanför dig själv?"

Jag var full och kunde inte vakna som folk. Dagen efter hade du ringt tio gånger för att se så att jag inte var arg.
Du skickade också ett sms.
"Jag trodde inte att du var en Svenska Akademien-människa."
Det, om något, gjorde mig arg.

Det fanns en tid då vi inte riktigt hur vi skulle tala direkt till varandra.
Då valde vi att istället skriva dikter till varandra på poeter.se. Det var vårat sätt att kommunicera när allting blev för svårt.
Du brukade låtsas att du hade gått vidare och hade glömt mig, efter en dag, och du skapade nya konton (som jag alltid hittade) och skrev dikter om hur lycklig du var nu när jag var borta, och jag skrev dikter där jag ifrågasatte att om du nu var så lycklig utan mig "varför läser du då det här?"
Du erkände sedan att du gillade min punch line.

Jag sparade aldrig mina egna men jag sparade dina. Jag läser dem ofta.
Det var där du visade din bild på din tatuering av mitt namn.

Jag hade alltid förväntat mig att jag skulle bli arg om någon gjorde något sådant, men när det kom från dig var det så självklart. Det var så typiskt dig.
När jag sa att jag skulle göra samma sak för dig blev du förbannad och hotade med att säga upp kontakten.
Well, kontakten är numera bruten och ingenting kan hindra mig.

Jag blev imponerad av dina dikter. Du var så otroligt duktig.
Du sa att du blev avundsjuk av mina, jag visste att du ljög. Det gjorde ingenting. Jag blev glad av ditt beröm.
Du gjorde ofta så. Berömde sådant som inte förtjänade att bli berömt för att det förmodligen behövde beröm.
Jag var väldigt tacksam för det.

Jag vet inte, Ängeln. Jag vet inte.

Jag försöker föreställa mig ett liv utan dig men det går inte. Jag har ingen aning om vad jag ska göra.
Vi pratade om det där.
Rent utbildningsmässigt och allt sådant trams vet jag vad jag vill, du tyckte att allt var en mycket bra idé.
Men jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag ska ta mig till. Vad jag ställa in mitt huvud på.

Du vet, du tog upp hela min hjärna.
En psykos som skulle ha dröjt sig kvar hela livet om du hade funnits. Jag hade ingenting emot det. Jag ställde in mig på det.
Ett liv med dig var någonting man förberedde sig på, någonting man laddade inför, det var en berg-och dalbana från första stund.

Det var någonting jag ville ta tillbaka många gånger. Jag önskade att du aldrig skulle ha drabbat mig.
Du önskade likadant om mig. Haha. Vi var onekligen det värsta som någonsin kunde ha hänt varandra.

Du hatade helger. Du avskydde att människor helt plötsligt hade tid över för att ringa och umgås. Du ville att de skulle vara upptagna för jobb och skola och annat.
Jag gillade helger. Vi var oense där. Vi var oense om det mesta även om vi tyckte likadant.

Någonstans känns det som att jag är tvungen att skriva något sorts slutgiltigt nu. Någonting som betyder extra mycket. Det kan jag inte.
Jag är inte redo att släppa dig. Jag är heller inte intresserad av det.
Vi har många långa ångestnätter framför oss och ganska många minnen att gå igenom innan vi är klara. Jag ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning.

Jag undrar om du är lycklig nu. Om du är lugn. Jag hoppas det.
Jag hoppas att du fick allt du ville ha och blev av med allt du ville bli av med.

Jag vill att du ska veta att du var det vackraste jag någonsin sett, du slog undan benen på mig och jag var försvarslös på alla plan.
Du innehöll allt.

Jag ska alltid älska varenda millimeter av din gestalt.

Jag får panik när jag inser att du är borta på riktigt. När det slår mig att du faktiskt inte kommer tillbaka. Det är så här det är nu.
Jag vet inte vad jag ska göra resten av mitt liv. Det visste jag inte när du fanns heller men då visste jag att du var det enda jag hade som var värt att hålla fast vid.
Jag har ingenstans att stoppa tiden. Jag har ingenstans att stoppa tankarna eller känslorna.

Jag sträcker mig efter dig och du är inte där.

Du kommer aldrig vara där.

Äh. Fan vad arg jag blir. Du kunde åtminstone ha förklarat.

Jag har tagit över 14900000 andetag utan dig. Hur onödigt låter inte det.

Du återkom ofta till The Pretenders - I'll Stand By You.
Den liknade inte dina typiska låtar. Jag förstod att din relation till låten gick långt tillbaka. Jag ville ofta ifrågasätta den men jag gjorde det inte. Du ifrågasatte aldrig min Teenage Dirtbag.

Du väckte mig till Ted Åkerströms Jag Ger Dig Min Morgon. Du förklarade att du inte kunde låta bli, sedan skämdes du. Jag gillade det väldigt mycket.
Den låten påminner mig om att du är borta mer än någon annan.

Eva Cassidy - Fields of Gold. Den påminde dig om begravningar och sorg.
Jag lyssnade på den när du mådde som sämst och jag var övertygad om att du skulle försvinna. Det gjorde du inte då.

Alanis Morrisette - You Oughta Know var din fiende. Du hatade när jag lyssnade på den och du hatade när jag citerade den. Du ville inte att det skulle finnas någonting i mig som störde mig på att det fanns någon annan som var med någon annan än mig. Du var helt enkelt svartsjuk på den personen du trodde att jag tänkte på när jag lyssnade på den här låten.

Det tog lång tid för mig att erkänna att jag älskade User - You Belong. När jag gjorde det erkände du att du älskade den också.
Du hade bott med någon sorts människa när den låten var på tapeten. Människan hade blivit irriterad och stängt av varje gång den spelades och du hade aldrig vågat erkänna att du tyckte om den.
Ingen tyckte om den, ingen minns den, förutom du och jag. Nu är det bara jag kvar.

Flo Rida Feat. T-Pain - Low. Soundtracket till vårat all-timebråk. Det var mitt i natten och båda var irriterade. Du visste hur du skulle provocera mig och jag visste att du visste hur och blev förbannad för att du utnyttjade det.
Så jag spelade den här låten för att visa hur lite jag brydde mig samtidigt som jag skrek och skrek och du var lugn och åter lugn. Haha.

Brother Louie - Modern Talking. Jag citerade alltid den här låten för att förklara att jag var full. Du frågade en gång om det var den äldre eller nyare versionen jag lyssnade på, jag glömde bort att kolla upp det.
Det var den äldre versionen.

Du gav mig The Streets i form av Dry Your Eyes. Jag förstörde den låten sedan. Du förstörde The Escapist av samma band.

Nena - 99 Luftballons. "Vad gör du mer än att dricka vin och lyssna på tysk nostalgimusik?"
Sedan var den din, hur mycket nostalgi det än låg i den.

Michael Nyman - The Heart Asks Pleasure First/The Promise. Från filmen The Piano. Du älskade den.

Varje gång du satte dig vid ett piano spelade du Greensleves/What Child Is This.

Du såg mer än min fåfängsgitarr.