Det gör ont att jag är den enda som minns dig. Jag vill påminna människor om dig. Jag vill berätta för dem hur ont det gör.
Jag vet att de är trötta på att höra, jag är ganska trött på att prata om det.
Samtidigt vill jag inget hellre. Alla ord jag inte får säga till dig måste jag säga om dig och för varje människa som inte svarar blir skillnaden mellan Nu och Då mer påtaglig och det sticker som tusen nålar i mig.

Jag önskar att du hade förklarat hur jag ska göra.
Jag vet inte vad som ska bota den här rastlösheten i mig eller fylla den här tomheten. Jag vet ju att det inte finns någonting som dig. Ändå letar jag efter dig i varje människa. Jag blir besviken varje gång de avviker från dina linjer. Jag vill läxa upp dem.

Går det över?

"Jag föreställde mig att all denna sorg skulle vara som att stå utomhus en vinternatt. Man blir varm när man väl vant sig vid kylan. Fast när man varit ute ett tag känner man hur värmen dunstar från en och man inser att det motsatta håller på att ske; man blir kallare och kallare i takt med att kroppsvärmen man hade med sig ut läcker genom huden. Istället för att vänja sig vid det blir man svagare ju längre man utsätts för det. Jag visste hur man gick ut, hur man stannade inne, hur man fick saker gjorda, men det var allt."

- Kärlek är ett blandband: livet låt för låt - Rob Sheffield.

"Det hemska med änklingar är att änklingar är hemska saker.
Deras ögon döljs av solglasögon. Deras fingrar täcks av ringar. De är hoppiga, stroppiga, jobbiga, löjliga löjliga löjliga löjliga. Men det absolut värsta med änklingar är att jag är den enda. Jag är den enda."

- Kärlek är ett blandband: livet låt för låt - Rob Sheffield.

Jag går och aktar mig för vintern.-lista.

Jag försöker få reaktioner ur dig.
Jag tänker att jag ska knarka så att du ska bli förbannad och komma tillbaka och be mig att sluta.
Jag tänker att jag ska ligga med massa människor så att du ska bli svartsjuk.
Jag vill göra vad som helst för att du ska göra någonting annat än det du gör nu.

Men så inser jag att du är död och att det inte spelar någon roll vad jag gör. Du är fortfarande lika tyst. Du kan inte reagera.

And I hate it when I'm deep.

Someone tells me it's useless thinking.

När jag sover drömmer jag att jag har tappat saker eller att jag letar efter någonting.
Mina drömmar berör nästan aldrig dig direkt.

Jag tror fortfarande att du ska komma tillbaka. Jag väntar på det. Jag föreställer mig lättnaden jag kommer att känna när du hör av dig och förklarar att du var tvungen men att allt är bra nu.
Jag är inte dum. Jo, kanske. Men jag vet att det inte kommer att hända. Ändå kan jag inte sluta hoppas.

Det känns som att jag springer in i en vägg hela tiden. En glasruta.
Som att jag sträcker ut handen i luften framför mig och förväntar mig att jag ska få tag i någonting jag saknat men bara får tag i tomma intet. Varje dag, ständigt. 

Men tiden har sin rätt att förändras där den går.

Jag kan dig så väl att jag kan skapa dig i huvudet. Så jag undrar om jag verkligen behöver sakna dig. Jag vet vad som finns i dig så jag borde inte behöva känna mig ensam för jag vet vem du är, jag känner dig, jag vet vad som hade funnits där.
Jag vet vad du hade svarat på det jag säger.

Nej, det är bara sjuka människor som gör så.

Jag saknar dig.